torsdag 30 april 2009

Vi som aldrig sa Julia

Författaren, spökskrivaren och litteraturagenten Howard Mittelmark har tillsammans med författaren och litteraturläraren Sandra Newman sammanställt boken How Not to Write a Novel: 200 Mistakes to Avoid at All Costs If You Ever Want to Get Published (2008). Man skulle tro att den i första hand vänder sig till förhoppningsfulla debutanter in spe, men den passar faktiskt lika bra för den som tycker om att läsa böcker. Den kan hjälpa dig att förklara vad som är fel med boken du just läser.

Titeln säger alltså emot sig själv. Världen är full av publicerade och dessutom populära böcker vars författare inte har undvikit de 200 fällorna till varje pris. Låt mig som exempel citera ur kapitel 3 som handlar om karaktärer. Avsnittes tema är "Channeling the E! Channel: Where celebrities are the yardstick":
"It is fine if your character looks like Julia Roberts, but when you tell us about her, describe Julia Roberts, don't just invoke her, and never, ever mention Julia Roberts." (s. 58)
Men varför sluta där? Det är inte bara kändisnamn som kan vara en falsk genväg till associationer hos läsaren. Där finns också filmer, låtar och varumärken av olika slag.

I Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora (2007) – som utöver ämnet för handen inte är helt utan förtjänster – är kändisnamn, varumärken och tv-serier vanligt förekommande. Det är Lidl, Natalie Portman, OC, Eric Cartman, Heineken, Volvo V70, Paradise Hotel, Pucko och Öppna landskap. Visst kan varumärken säga något om en karaktär eller situation, men det är en riskabel väg som jag avråder ifrån, främst av tre orsaker.

För det första måste läsaren känna till referensen. Där tycks Ronnie och jag vara tämligen samspelta, för det finns knappast någon låt som han nämner som jag inte vet hur den går. Å andra sidan framstår författaren som obildad om han inte har fler kulturreferenser på sin lyra än undertecknad.

För det andra måste referensen ge samma eller eller åtminstone liknande associationer hos författaren som hos läsaren för att bilden som förmedlas ska bli den avsedda. Och det kan man ju aldrig vara säker på.

För det tredje framstår det som en alltför lätt väg att gå för att snickra litteratur: det är pusslande med färdiga bitar, montering av en IKEA-möbel snarare än skickligt hantverk.

måndag 27 april 2009

Print on Demand

Print on Demand har jag alltid förknippat med svårsåld litteratur, förmodligen av tveksam kvalitet. Den är svår att sälja till såväl litteraturkonsumenter som förlag – ingen vill ta ansvar för att trycka en upplaga och lagerhålla den. Sådan litteratur kan gott och väl jämställas med alldeles opublicerad litteratur och det kan man få mer av än man någonsin kan äta upp på Poeter.se eller Kapitel 1 alldeles gratis. Och det mesta som finns där vill man inte ha i tryck, tro mig. Om en professionell förläggare har tagit sig an ett manuskript och satsat både tid och pengar på det är väl det en kvalitetsstämpel om något. Det är skönlitteraturens peer review. Köp inte varan om den inte i förväg är kontrollerad av en fackman.

Men nu stundar nya tider för Print on Demand. Dagens nyheter skriver om Espresso Book Machine som kan trycka och binda en bok på fem minuter. Men den ska inte trycka vilken refuserad smörja som helst, nej, den ska hålla ett enormt digitalt lager med gamla godingar som trots sin höga kvalitet kanske efterfrågas ganska sällan. Inget mera "slut på förlaget" med andra ord, och helt nya möjligheter för små boklådor att konkurrera med stora kedjor och nätbokhandlar.

På ledarplats frågar sig Svensk Bokhandels Lasse Winkler vid sidan av sin stora entusiasm vad som ska hända med antikvariaten, och det kan man ju fundera på. Men inte för länge. Litteraturälskarnas nya sötebrödsdagar är i antågande och det torde ju inkludera de flesta antikvariatägarna. De får nischa sig mot gamla, nötta utgåvor som är vackra, luktar gott och är sköna att ta på och har charmiga anteckningar i vacker skrivstil i marginalerna. Det kan ingen maskin i världen fabricera. Ännu.

söndag 26 april 2009

Det absolut sämsta jag någonsin har läst, alla kategorier

Vitsen med en läsecirkel är inte minst att bli tvingad att läsa böcker som man annars inte skulle ha läst. På det sättet kom jag att läsa Jan Cederquists Slumpen är ingen tillfällighet (2005). Det är nu snart två år sedan, men jag minns det fortfarande med stor upprördhet och fasa.

Ibland händer det saker i livet som får en att höja lite på ögonbrynen och tänka: "Hoppsan, vilket lustigt sammanträfffande." Sådana händelser har Jan Cederquist samlat under sitt liv. Med dem som grund bygger han en livsåskådning med begreppet "synkroniciteter" i centrum. I korthet innebär det att ingenting sker av en slump – egentligen. Det är Ödet som gör att Cederquist hittar en köpare till sin konsertflygel. Det är Ödet som får Cederquist att köpa en tomt på Lidingö som han sedan tycker jättemycket om. Det är Ödet som gör att Cederquist träffar en färgterapeut i precis rätt stund. I färgaffären. Uppräkningen av sådana fantastiska sammanträffanden blandas med skildringar av alla underbara och ofta kända människor i Cederquists bekantskapskrets och de varma, fina relationer de har med varandra.

Jag missunnar inte Jan Cederquist ett rikt och behagligt liv. Men han tar inte hänsyn till att väldigt många tillfälligheter får negativa konsekvenser – för en majoritet av befolkningen på jorden så pass negativa att Cederquist förmodligen skulle sätta sin skaldjurspaté i halsen om han ens kom att tänka på dem. Men det gör han som sagt inte. Det, tillsammans med de höga försäljningssiffrorna, förvandlar Slumpen är ingen tillfällighet från en korkad bagatell till något obehagligt och skadligt. Tänk om någon läser den och tar den på allvar?

Läs en talbok

Slakta din döda tid. Läs en talbok. Varje meter du går mellan hem och busshållplats, varje sekund du blir stående väntande, varje promenad, springtur eller sömnlös natt kan du fylla med förstklassig litteratur. Med en bra talbok i örat har jag fått uppleva äkta glädje över signalfel på pendeltåget. "Hurra, jag får lyssna lite längre!"

En observation: Inläsaren betyder inte allt. En bra inläsare är förstås bra men håller berättelsen kan inläsaren sällan göra stor skada. Det är bättre att ha en medelmåttig inläsare än att sakna talbok. Inte heller ljudkvaliteten har någon betydelse om boken är bra.

En rekommendation: Lämpliga littarturval för talböcker är a) lättsam konsumtionslitteratur för spänning och avkoppling samt b) klassiker som du har dåligt samvete för att du inte redan har läst. Själv har jag betat av flera volymer av Jan Guillou, Vilhelm Moberg, J. K. Rowling och Ivar Lo-Johansson som talböcker, för att nämna några. Med nästan fulländad hänförelse varje gång.

En frågeställning: Läser man talböcker eller lyssnar man på dem? Konsumtion av litteratur borde förvisso kallas läsning. Vi vill slippa klumpiga konversationer såsom: "Har du läst den?" "Ja, jag har läst den. Eller jag menar, inte riktigt läst den. Men jag har hört den. Det vill säga lyssnat på den. Som talbok. Jag har hört den talas." "Så, du har i alla fall hört talas om den."

fredag 24 april 2009

Boktipset.se

Bonniers har lanserat Boktipset.se. Där jämförs dina bokbetyg med andras och en klurig dator räknar ut vilka böcker du skulle gilla. Själv är jag en gammal brukare av filmtipset.se som fungerar på samma vis och är utvecklat av samma kompetenta människor. Där kommer tekniken till sin rätt. Går en film på tv och filmtipset säger att jag kommer att gilla den kan jag faktiskt tänka mig att se den.

Men ärligt talat, är det så man väljer vad man ska läsa? På en timme skulle jag kunna lägga ihop en bokhög att läsa som skulle räcka i tre år. Och när jag läst den till slut skulle den vara hundra gånger så stor. Ändå har jag sedan flera år tagit som min uppgift att tjata på filmtipsmänniskorna att dra igång Boktipset.se. Ja, på sätt och vis kan man nog säga att det är min förtjänst. Så varför?

För att läsare med lika eller olika smak kan mötas och diskutera. Listnördar kan lista sin läsning. Pretton kan skylta med sin exklusiva smak. Man kan leta rätt på sina vänner och se vad de ger för betyg till den där fantastiska boken man har tvingat dem att läsa. Och sist men inte minst – man kan bevaka några livs levande författare och förstå dem lite bättre. Redan idag har flera publicerade (unga) författare egna konton på sajten – Alex Schulman, Marcus Birro, Unni Drougge, Augustin Erba, Kalle Dixelius och Malte Persson för att nämna några.

Är det något som saknats förr men som nu tycks vara på väg är det naturliga och avslappnade direktkanaler mellan läsare och författare.

onsdag 22 april 2009

Den där Müller

Visst har hon hyllats av många, Herta Müller. Delvis på grund av den fantastiska, speciella rumänskinfluerade tyskan som av förklarliga skäl inte finns med i översättningen av Hjärtdjur (1994). Så vad återstår?

En kuslig stämning av övervakning, framför allt. Huvudpersonen kastar bort nyckeln till sin koffert för att den helt enkelt inte gör någon skillnad. Hemliga koder i brev. Hårstrån i kuverten som ska avslöja att brevet inte blivit läst. Men polisen har sitt eget lager med hårstrån.

Ändå blir jag inte betagen av Müllers roman. Jag finner den, hör och häpna, alltför utpräglat litterär. Det är bildspråket som har slagit sådan knut på sig självt att jag inte vet vad bilderna ska likna. Det är plattheten i karaktärerna som gör att jag efter 200 sidor fortfarande inte vet skillnaden mellan Edgar, Georg och Kurt – trots att karaktärerna inte är så många fler.

Och dessutom: I en parallell läsning av Milan Kunderas Skrattets och glömskans bok (1978) skapas samma obehagliga känsla i en rad noveller men med sådan fulländad berättarkonst att Herta Müller framstår som rent pretentiös.

onsdag 1 april 2009

"Man vill bli älskad, i brist därpå så sjuuukt jävla full."

Ja, visst är det ett gissel att somliga kollektivtrafiksresenärer envisas med att prata med andra människor när vi vanliga bara vill sitta i lugn och ro och läsa. Jag klarar inte att stänga ute en genomträngande röst och ju mer korkat den pratar desto svårare är det.

Lösningen har visat sig vara in ear-hörlurar och musik. Det släcker ut de flesta andra ljud. Men på musiken ställs många krav. Den får absolut inte innehålla sång. Den får inte vara tjatig så att man tröttnar på den. Den får inte innehålla allför tydliga melodislingor som fångar uppmärksamheten. Den får inte vara för lågmäld men heller inte för skränig.

Den ultimata läsmusiken är således Keith Jarretts improviserade pianokonserter. Konserten i Köln från 1975 rekommenderas särskilt.

Det enda gissel som återstår är att musiken tycks ta smak av litteraturen. Så kan jag knappt använda Kölnkonserten längre utan att komma att tänka på de starkaste scenerna i Salman Rushdies Clownen Shalimar (2005) oavsett vad jag läser. Extranumret från konserten i Tokyo 1976 kommer jag alltid att förknippa med Haruki Murakamis Kafka på stranden (2002).