måndag 18 maj 2009

En gudlös roman

Man ska inte sticka under stol med att Eyvind Johnsons Strändernas svall (1946) är en riktigt svulstig, känslosam, välskriven, rafflande och finlitterär kalasroman. Men det finns någonting med den som är irriterande oklart: romanen själv. Varför ska den finnas?

När Wolfgang Petersen regisserade Troja (2004), mer eller mindre löst baserad på Iliaden och delar av Odysséen, var den största bristen faktiskt inte att Brad Pitt fick rollen som Achillevs – trots att han bara är hälften så lång som han hade behövt vara. Den största bristen var avgudifieringen av berättelsen. Flera år tidigare hade Peter Jackson med Sagan om ringen (2001) satt en ny ribba för vad filmeffekter förväntas kunna göra. Läs om Iliaden med det i åtanke och häpna över hur storslaget filmiska många av scenerna är och hur fantastiskt mäktiga de skulle göra sig på vita duken – om bara gudarna hade fått vara med. Och ändå är det bara en liten, liten del av den roll de spelar. De är drivkraften bakom krigets och hela världens början, förlopp och slut, i stort som smått. Hela mytologin vilar på deras axlar.

Åter till Johnson och Strändernas svall. Hela projektet är en avgudifiering av gudarna såväl som människorna. "Naturliga" förklaringar ges allt som händer: gudars direkta ingripanden avgfärdas som drömmar eller dåliga minnen. Odyssevs skruvar medvetet till sina äventyr när han återberättar dem för publiken på Skheria. Han är rädd att de ska tröttna annars. När Johnson förstör en av Odysséens allra vackraste scener – scenen då Odyssevs faller i gråt när kung Alkinoos skald besjunger hjältarna i Troja – då blir jag faktiskt sur.

N.B. Det finns många sätt att stava till Achillevs och Odyssevs. Jag väljer att härma Ingvar Björkeson eftersom han är en av mina idoler.

torsdag 7 maj 2009

Koppla av med en bok?

Jag förvirras av alla som påstår att läsning skulle vara ett bra sätt att koppla av. Om jag är i behov av avkoppling och tar fram en bok somnar jag. Så hur gör folk?

Faktum är att läsning är allt annat än avkopplande. Det är en intellektuellt krävande syssla. Den som läser ska avkoda text, hålla den i minnet, skapa miljöer och personer i sitt huvud. Hon ska göra associationer till andra stycken i texten, till andra texter och till andra erfarenheter – ofta samtidigt som läsningen fortgår. Med mera. Det låter sig knappast göras på sparlåga.

Sedan är det det där med lästakten. Det går alldeles för långsamt för en rastlös själ. Skulle man mäta läsning i meter med start uppe till vänster på första sidan skulle väl känslan vara en annan, men nu mäter man den typiskt i sidantal eller tjocklek. Och då går det sakta. Med en lästakt på 90 sekunder per sida hamnar hastigheten från pärm till pärm på blygsamma 0,00003 km/h. Inte undra på att man misströstar ibland.

Nej, jag kan aldrig koppla av med en bok. Jag får istället tänka: "Nu jävlar. Nu är jag vaken och på hugget, redo att verkligen ta i och ge mitt yttersta. Nu ska det läsas."

söndag 3 maj 2009

Gränsen för vad som kan imponera

Den enkla måttstocken för vad som kan imponera på mig, oavsett vilken aktivitet det rör sig om, är jag själv. Hade jag kunnat göra det själv kan jag inte bli imponerad. Begreppet "kunna göra själv" ska delas upp i två delar. För det första: Skulle jag klara av det rent tekniskt? Och för det andra: Skulle jag kunna komma på idén?

På konstens område betyder det till exempel att Doris Salcedos konstverk Shibboleth (2007) på Tate Modern i London imponerade stort på mig, det tramsiga namnet till trots. En stor, jävla spricka genom hela turbinhallens enorma, solida stengolv – det hade jag aldrig hittat på själv. Och jag har fortfarande inte lyckats lista ut hur det gick till. På samma sätt blev jag typiskt inte imponerad av Pipilotti Rists så kallade "videokonstverk" från utställningen Gravity, Be My Friend (2007) på Magasin 3 där hon till exempel filmat sig själv pressande ansiktet mot en glasruta. Vem har aldrig lekt med en spegel eller en videokamera?

I litteraturen får den här uppdelningen några tydliga konsekvenser:
  • Jag kan bli imponerad av de flesta författare som inte hör till min egen tid, av uppenbara skäl.
  • Jag blir inte imponerad av unga, samtida författare som varken tycks veta mer om saker och ting än jag eller kan skriva märkbart bättre än jag. (Läs: Amanda Svensson, Ronnie Sandahl, Maria Sveland, Sara Villius, Kalle Dixelius, Jens Liljestrand.)
  • Jag blir desto mer imponerad av unga, samtida författare som tycks kunna tänka tankar bortom min egen förmåga eller kan skriva på ett alldeles unikt sätt. (Läs: Sara Stridsberg.)
Slutligen kan man konstatera att jag skulle få uppenbara problem om jag någonsin försökte skriva någonting på egen hand. Jag kan omöjligt imponera på mig själv.

Bakom boken

Inspirerad av litteraturbloggen Textappeal tänker jag yppa en fundering kring baksidestexter. Det är allom bekant att de ofta spolierar läsningen för den som inte vill veta i förväg vad som ska hända. Baksidestexten på Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol (2006) om kriget i Biafra läste jag i efterhand. Ur den läsningen kunde jag extrahera en lättnadens suck och en värdefull erfarenhet: läs aldrig baksidestexten i förhand!

Men så lätt ska det tydligen inte vara. En tredjedel in i Lotta Lotass Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet (2006) var jag helt enkelt tvungen att vända på boken eftersom jag inte förstod någonting. Och där, på baksidan, stod det i klartext vad insidan av boken så grundläggande misslyckades med att förmedla. Till och med den mystiska titeln stod förklarad.

Kanske finns det de som väljer bok efter baksidestexten. Jag hör inte till dem. Om jag inte vet på förhand vad jag ska ha väljer jag böcker efter författaren. Klingar namnet bekant är det, liksom Lotta Lotass en gång var, förmodligen någonting som jag borde ha läst. Ibland plockar jag titlar från topplistan för att hålla mig à jour.

En av de sämsta baksidestexterna jag någonsin har läst hör till filmen The Long Kiss Goodnight (1996) med Samuel L. Jackson och Geena Davis. Jag undrar vem som har skrivit den.

Samantha, en lärarinna drabbad av minnesförlust med ett förflutet som yrkesmördare för CIA, står nu själv överst på organisationens dödslista. I ett desperat försök att hitta sin identitet innan det förflutna hinner upp och förgör henne, tar hon hjälp av Mitch – en ärrad f.d. snut. De två jagas som villebråd i en allt vansinnigare hetsjakt, tills allt exploderar i ett brinnande inferno …