Kristendom för ateister (2007) av prästen Olle Carlsson syftar, om jag har förstått saken rätt, till att förklara att en kristen tro är förenlig med ett modernt liv i en modern tid. Så långt allt väl, även om det inte är någon stor nyhet. Även en utpräglad UFO- eller Elvistro går ju att kombinera med det. Intressantare att diskutera är huruvida en kristen tro är någonting positivt eller rent av nyttigt – eller raka motsatsen. Och naturligtvis, för oss ateister till vilken boken uppenbarligen vänder sig, om den äger någon halt av sanning.
Det är tydligt att Carlsson tillämpar en fri och liberal tolkning av kristendomen, och det är förstås bra. Men kanske är det också därför som hans tolkning av gudsbegreppet är så rörigt och motsägelsefullt. I vissa stycken är Gud något näst intill odefinierat, ”en okänd kraft”, ”vårt innersta väsen” eller ”den kärlek människor visar varandra”. På andra ställen är han en skapande och tänkande varelse med egen vilja. Det är alltigenom oklart huruvida Carlsons gud alls kan
göra någonting – fråntaget att han sägs ha skapat allting en gång i tiden. Han skriver att Gud ”hjälper” oss, men inte hur. Teodicéproblemet nämner han i förbifarten som just ett stort problem, bara för att gå vidare till att stipulera att människan är orsak till allt det onda i världen medan Gud står bakom allt det goda. Frågan till Carlsson blir uppenbarligen: Om Gud
kan hjälpa och uppväga ont med gott, kan då inte Gud hållas ansvarig för att inte uppväga
mer ont med gott än han hittills har företagit sig? Nu när han ändå älskar alla och envar så gränslöst.
Carlsson hävdar, liksom så många andra slentrianmässigt gör, att varje människa skulle vara mycket betjänt av att inse att det ”finns något som är större än oss själva”. Själv har jag har förstås aldrig mött någon som har påstått att det inte skulle finnas något sådant. Men jag undrar varifrån Carlsson och hans trosfränder tar sig rätten att definiera på vilket sätt detta stora skulle vara större, att definiera vad detta stora skulle bestå eller inte bestå av eller till och med att konstatera att detta stora aldrig skulle gå att definiera.
Förvirringen är alltså stor och lär inte övertyga någon som inte redan är frälst. Kan man inte språkligt formulera vad man menar undrar jag för övrigt om man överhuvudtaget kan påstå att man menar någonting. Man kan i alla händelser inte sägas ha ”rätt” eller ”fel”. Carlssons gudsbild kokar ner till vanligt, bekvämt och naivt hittepå – ”Jag tror det för att det vore trevligt om det var sant. Och jag tror det av hela mitt hjärta!”
Jag vet inte om Carlsson själv eller någon annan har kommit på titeln till boken, men det är uppenbart att varken han eller förläggaren någonsin har försökt läsa den som en ateist. Gör man det märker man snart att det i grund och botten är en halvsåsig självhjälpsbok som säger oss att älska och vara snälla mot varandra, leva i nuet och akta oss för missbruk. Utanpå dessa okontroversiella och på bokmarknaden så uttjatade budskap lägger Carlsson sin gudstro som ett tunt filter, vilket han sedan påstår att allting utgår ifrån. Och att det dessutom är något som vi alla behöver ”för att kunna göra något vackert av våra livskatastrofer”. Någon gångbar sekulär väg till andlig hälsa finns tydligen inte enligt Carlsson, som dessutom har mage att hävda att det knappast finns ateister eftersom så många som han mött har vänt sig till tron just i händelse av ovan nämnda livskris. Och vem ber förresten inte en bön i ett störtande flygplan?
I nära anknytning till livskrisen återfinns ett annat av bokens problem. Carlsson ger uttryck för att alla människor i en ganska snäv mening är lika, såsom att vi alla precis som Carlson själv skulle ha svåra livskriser bakom oss. Så är det förstås inte. Det är därför ett störande språkbruk när Carlsson uttrycker allting i första person plural – alltid är det ”vi”, om det så syftar på
vi svenskar,
vi västerlänningar eller
vi människor. Samtidigt förstår man att han oftast inte inkluderar sig själv i detta ”vi” eftersom det ju är han som förklarar för oss hur ”vi” har hamnat fel. Hade han sagt ”ni” hade det blivit ärligare och mer logiskt – boken heter ju trots allt
Kristendom för ateister. Ännu bättre hade varit ”somliga”. Också i andra delar är framställningen provocerande slarvig. När Carlsson ska hänvisa till fakta heter det allt som oftast ”det sägs att”. När han ska citera kan det heta att någon ”lär ha sagt” eller att någon ”har sagt något i stil med”. Det signalerar oseriös och slarvig research, vilket också tar sig andra uttryck. Exempelvis beskriver han Albert Einstein som ”djupt troende”. Läs på, för satan!
Carlsson skriver i början av boken att ateister ofta avfärdar Gud på rationella grunder men att det inte är på sådana grunder en gudstro kan vila. Det kan han ju ha rätt i. Vad som däremot inte följer på det är att tro på andra grunder skulle äga större giltighet, till exempel i ett sanningsperspektiv. Carlsson har rätt i att många av människans förehavanden bygger på relationer med andra människor. Vad som inte följer på det är hans tes att dessa relationer bäst byggs upp i och upprätthålls av religiösa församlingar med till exempel Carlssons eget förvirrade gudsbegrepp som en våt filt över alltihop. Carlsson menar förvisso att alla religioner egentligen är lika goda eftersom alla gudar egentligen bara är olika referenser till samma gud. Men att inte ha någon religion alls ger inga poäng i Carlssons system. Hur förmätet är det inte av honom att tro att det som av en händelse fungerade för honom och några han känner måste vara allmängiltigt?
Det är bra att Olle Carlsson inte är en bokstavstroende fundamentalist och det är utmärkt att han har blivit nykter och tagit sig igenom sina kriser. Men om det här är boken som ska förklara kristendomens förtjänster för oss ateister kan jag nästa lova att företaget kommer att misslyckas. Jag inväntar med intresse andra, mer genomarbetade försök. Ett tips är att prata med oss på ett språk vi verkligen förstår – med de rationella argumenten.
Augustin Erbas debutroman Ensamhetens broar (2009) har fått ganska många recensioner, alltifrån ljummet optimistiska till övertygat positiva. Den som vill ha några sköna spoilers kan roa sig med att läsa dem alla. Själv ska jag försöka att tillföra något litet ytterligare.
