I väntans tider

Vi väntar nu med spänning på två självbiografier: Christopher Hitchens Hitch-22 och Ayaan Hirsi Alis Nomad, uppföljare till Infidel (2007). Hitchens släpps lös den 2 juni. Nomad finns förvisso redan att få tag på, men inte på svenska (ges enligt uppgift ut av Albert Bonniers förlag i augusti) och inte heller som talbok i något respektabelt format – man måste skeppa den tryckt på en hel bunt CD-skivor från andra sidan Atlanten. Så föråldrat. Båda böckerna är för övrigt inlästa av sina respektive författare och genren är alldeles utmärkt för mediet. Så fort de dyker upp på iTunes köper jag dem.

Under tiden kan det vara värt att skänka en tanke åt Lars Vilks och alla hans tusen sinom tusen kompisar som firade "Everybody Draw Muhammad Day" den 20 maj. Jag deltog också, om än småskaligt, med IT-Muhammed, vilket ju är särskilt lämpligt eftersom Muhammed säkert skulle ha förbjudit Internet om han varit kapabel att förutse det. (Ängeln Gabriel höll ju tyst om det mesta som gällde framtiden.) Här är han i alla fall:

@>:(} – Muhammed med turban,

*~@>:(} – Muhammed med turbomb!

@>:)} – Munter Muhammed…

€[:] – … med lilla Aisha.

Jag kom inte på det själv, naturligtvis, utan har stulit det någonstans ifrån.

Läs en talbok

Slakta din döda tid. Läs en talbok. Varje meter du går mellan hem och busshållplats, varje sekund du blir stående väntande, varje promenad, springtur eller sömnlös natt kan du fylla med förstklassig litteratur. Med en bra talbok i örat har jag fått uppleva äkta glädje över signalfel på pendeltåget. "Hurra, jag får lyssna lite längre!"

En observation: Inläsaren betyder inte allt. En bra inläsare är förstås bra men håller berättelsen kan inläsaren sällan göra stor skada. Det är bättre att ha en medelmåttig inläsare än att sakna talbok. Inte heller ljudkvaliteten har någon betydelse om boken är bra.

En rekommendation: Lämpliga littarturval för talböcker är a) lättsam konsumtionslitteratur för spänning och avkoppling samt b) klassiker som du har dåligt samvete för att du inte redan har läst. Själv har jag betat av flera volymer av Jan Guillou, Vilhelm Moberg, J. K. Rowling och Ivar Lo-Johansson som talböcker, för att nämna några. Med nästan fulländad hänförelse varje gång.

En frågeställning: Läser man talböcker eller lyssnar man på dem? Konsumtion av litteratur borde förvisso kallas läsning. Vi vill slippa klumpiga konversationer såsom: "Har du läst den?" "Ja, jag har läst den. Eller jag menar, inte riktigt läst den. Men jag har hört den. Det vill säga lyssnat på den. Som talbok. Jag har hört den talas." "Så, du har i alla fall hört talas om den."

Okänd dialekt

En inläsning av Väinö Linnas Okänd soldat (1955) från 1983 inleddes med ett långt förord av översättaren. Tydligen var de dialektala skillnaderna olika karaktärer emellan av sådan vikt att det var motiverat. Med författarens tillstånd hade antalet finska dialekter reducerats och översatts till två särskilda finlandssvenska dialekter, vilket inte minst tvingat en stackars karaktär att flytta på sig och komma från någon annanstans än han gjorde från början.

Därefter hade inläsaren, med översättarens tillåtelse, återigen ändrat dessa dialekter till ett par som passade honom bättre. Sist av allt, själva romanen undantagen, följde en lång, inläst nyckel till någon av de tidigare nämnda dialekterna samt en liten ordlista som säkert hade varit behändig att ha om saken varit tryckt; inläst var det inget vidare.

Resultatet av allt hårt arbete blev slutligen detta: Jag kunde omöjligt förstå vad huvudpersonerna sa till varandra. Så jag fick stänga av.