Inspirerad av litteraturbloggen Textappeal tänker jag yppa en fundering kring baksidestexter. Det är allom bekant att de ofta spolierar läsningen för den som inte vill veta i förväg vad som ska hända. Baksidestexten på Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol (2006) om kriget i Biafra läste jag i efterhand. Ur den läsningen kunde jag extrahera en lättnadens suck och en värdefull erfarenhet: läs aldrig baksidestexten i förhand!Men så lätt ska det tydligen inte vara. En tredjedel in i Lotta Lotass Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet (2006) var jag helt enkelt tvungen att vända på boken eftersom jag inte förstod någonting. Och där, på baksidan, stod det i klartext vad insidan av boken så grundläggande misslyckades med att förmedla. Till och med den mystiska titeln stod förklarad.
Kanske finns det de som väljer bok efter baksidestexten. Jag hör inte till dem. Om jag inte vet på förhand vad jag ska ha väljer jag böcker efter författaren. Klingar namnet bekant är det, liksom Lotta Lotass en gång var, förmodligen någonting som jag borde ha läst. Ibland plockar jag titlar från topplistan för att hålla mig à jour.
En av de sämsta baksidestexterna jag någonsin har läst hör till filmen The Long Kiss Goodnight (1996) med Samuel L. Jackson och Geena Davis. Jag undrar vem som har skrivit den.
Samantha, en lärarinna drabbad av minnesförlust med ett förflutet som yrkesmördare för CIA, står nu själv överst på organisationens dödslista. I ett desperat försök att hitta sin identitet innan det förflutna hinner upp och förgör henne, tar hon hjälp av Mitch – en ärrad f.d. snut. De två jagas som villebråd i en allt vansinnigare hetsjakt, tills allt exploderar i ett brinnande inferno …
