söndag 3 maj 2009

Gränsen för vad som kan imponera

Den enkla måttstocken för vad som kan imponera på mig, oavsett vilken aktivitet det rör sig om, är jag själv. Hade jag kunnat göra det själv kan jag inte bli imponerad. Begreppet "kunna göra själv" ska delas upp i två delar. För det första: Skulle jag klara av det rent tekniskt? Och för det andra: Skulle jag kunna komma på idén?

På konstens område betyder det till exempel att Doris Salcedos konstverk Shibboleth (2007) på Tate Modern i London imponerade stort på mig, det tramsiga namnet till trots. En stor, jävla spricka genom hela turbinhallens enorma, solida stengolv – det hade jag aldrig hittat på själv. Och jag har fortfarande inte lyckats lista ut hur det gick till. På samma sätt blev jag typiskt inte imponerad av Pipilotti Rists så kallade "videokonstverk" från utställningen Gravity, Be My Friend (2007) på Magasin 3 där hon till exempel filmat sig själv pressande ansiktet mot en glasruta. Vem har aldrig lekt med en spegel eller en videokamera?

I litteraturen får den här uppdelningen några tydliga konsekvenser:
  • Jag kan bli imponerad av de flesta författare som inte hör till min egen tid, av uppenbara skäl.
  • Jag blir inte imponerad av unga, samtida författare som varken tycks veta mer om saker och ting än jag eller kan skriva märkbart bättre än jag. (Läs: Amanda Svensson, Ronnie Sandahl, Maria Sveland, Sara Villius, Kalle Dixelius, Jens Liljestrand.)
  • Jag blir desto mer imponerad av unga, samtida författare som tycks kunna tänka tankar bortom min egen förmåga eller kan skriva på ett alldeles unikt sätt. (Läs: Sara Stridsberg.)
Slutligen kan man konstatera att jag skulle få uppenbara problem om jag någonsin försökte skriva någonting på egen hand. Jag kan omöjligt imponera på mig själv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar