lördag 31 oktober 2009

Kenan Malik på svenska

Nu har Kenan Maliks insiktsfulla bok Från Fatwa till Jihad: Så förändrade Rushdieaffären vår verklighet (From Fatwa to Jihad: The Rushdie Affair and Its Legacy, 2009) kommit på svenska genom Voltaire Publishing. Och vad skrev DN om boken när den kom på engelska? Jo:
Det är bara att hoppas att ”From Fatwa to Jihad” snarast översätts och ges ut på svenska. Det är årets viktigaste debattbok. (Torbjörn Elensky, DN 2009-05-08)
Utöver att beskriva och analysera Rushdieaffären från början till slut hjälper boken nämligen till att påvisa de problematiska sidorna av begreppet mångkultur, och det en viktig sak (min tolkning, inte nödvändigtvis Torbjörns).

På slutet tycks Malik emellertid nästan med flit missförstå Sam Harris lysande bok The End of Faith – Religion, Terror and the Future of Reason (2004) som jag råkade läsa alldeles innan. Det gav en lite bitter eftersmak, men inte värre än så. Det finns alltså ingen anledning att inte läsa den här boken.

onsdag 9 september 2009

Smäda en profet

Ner i brevlådan har nyligen ramlat Sherry Jones nya roman Medinas juvel (2009), utgiven både tryckt och inspelad på det lilla ljudboksförlaget Earbooks. Jag har inte hunnit läsa den ännu och vet inte om jag kommer att tycka om den. Av någon anledning förväntar jag mig en halvsliskig kärlekshistoria i ökenmiljö.

Den föraningen må nu besannas eller inte. Boken må vara usel eller underbar. Oavsett vilket hoppas jag att även du vill hjälpa till att göra Medinas juvel till en försäljningssuccé. Det amerikanska förlaget Random House beslutade att dumpa boken efter att någon fått idén att någon eller annan skulle kunna bli kränkt av innehållet i den, eftersom det rör en av profetens tolv fruar, och sannolikt också profeten själv.

Köp boken. Och läs den gärna, för all del. Men köp den först. Gör den till en succé så att fler böcker som den följer. Låt det höra till vardagen att man fabulerar kring, diskuterar och ifrågasätter egna och andras idéer, ideologier och – naturligtvis – religioner. Låt alla som är så funtade inse att det inte längre är gångbart att känna sig kränkt för att någon inte håller samma saker för heliga som de, och låt dem också inse att impulsen att sätta eld på böcker, flaggor, ambassader eller andra människor är det enda de behöver förtrycka. Gör det till en vana att smäda minst en profet om dagen.

Jag ska inte vara sämre själv. Jag vill härmed låta det bli känt att det är min bestämda uppfattning att:
  • Moses är påhittad från början till slut liksom hela Israels utvandring från Egypten, att
  • Jesus mamma inte var jungfru utan en stackars obildad kvinna som försökte ta sig ur en svår knipa med en vit lögn, samt att
  • den så kallade profeten Muhammed var en simpel bedragare och opportunist – i bästa fall.
Må allsmäktiga krafter bestraffa mig med blixtar och pest om ovanstående är så fruktansvärt att hävda; må alla små människor på jorden i enlighet med sekulär, nationell lag låta bli.

Amen.

måndag 7 september 2009

Skön litteratur

Läsningen går i vågor. Ena veckan läser jag Vergilius och Dante så hjärtans gärna, nästa dag sitter jag hellre framför teven och tittar på Idol eller spelar Wii. Ibland vill jag se på mycket bra film, ofta vill jag se på mycket dålig film.

På sistone har skönlitteraturen fått ge vika för populärvetenskapen, polemiken och biografierna: Sam Harris, Simon Singh, Kenan Malik och – för närvarande – Ayaan Hirsi Ali. Sådana författare får mig att ställa frågan som jag brukar lägga i munnen på hypotetiska kulturförnekare alldeles på allvar: Varför ska man läsa sådant som är påhittat?

Det finns goda svar på den frågan, och tids nog hittar de fram till mig. Till dess läser jag Ayaan Hirsi Ali, och rekommenderar dig att göra detsamma – verkligen.

måndag 22 juni 2009

En förlupen kula

Augustin Erbas debutroman Ensamhetens broar (2009) har fått ganska många recensioner, alltifrån ljummet optimistiska till övertygat positiva. Den som vill ha några sköna spoilers kan roa sig med att läsa dem alla. Själv ska jag försöka att tillföra något litet ytterligare.

En kula far genom luften redan på bokens omslag, och sedan återigen direkt i prologen. Den hamnar naturligtvis fel, men kanske på fler sätt än det var tänkt. Jag fick nämligen det starka intrycket att den där kulan skulle vara upprinnelsen till händelserna i boken – och det är den väl, om man tänker på de 20 tröstlösa år som boken inte innehåller. Men under själva läsningen blir den retsamt hängande i luften.

Det är förstås meningen. Den ska bygga upp spänningen; jag förstår det. Men med min förutfattade mening halkade jag olyckligt snett i läsningen och väntade bara på att upptakten skulle leda fram till att kulan avfyrades så att berättelsen kunde komma igång. Så tokigt det kan bli. Boken handlade nämligen om en massa andra saker. När kulan väl kom iväg hade jag nästan tröttnat på den och boken var så gott som slut.

Det blir alltså rådet till alla presumtiva Ensamhetens broar-läsare: sitt inte och vänta på den där kulan. Den kommer tids nog. Läs romanen istället, sådan som den är. (Det här är alltså ingen spoiler, utan dess motsats! Vad det nu kan kallas.) Till Erba, som enligt SvB:s sommarkatalog jobbar på ytterligare två delar till en tänkt triptyk (hm!), och som eventuellt googlar på sig själv oftare nu än förr, kan jag bara ge rådet att tänka lite på oss som bygger våra förväntningar på det rent förutsägbara.

För övrigt gissar jag att Erbas favoritskiljetecken är semikolon och att hans favoritansiktsuttryck är dystert bekymrad.

tisdag 16 juni 2009

authors@google

En bra författare har inte bara förmågan att skriva bra böcker. Det är sannolikt också en klok person med många vettiga åsikter. Somligt av det kan man återfinna i böckerna, annat inte.

För den som vill höra mer av och om sina (engelskspråkiga) favoritförfattare finns den utmärkta och omfrångsrika föredragssamligen authors@google att ta del av alldeles gratis. Eftersom Google köpte YouTube för ett tag sedan kan man komma åt föredragen från båda dessa platser.

Där hittar man föredrag med författare som Noam Chomsky, James Randi, Stephen Pinker, Michael Shermer, Christopher Hitchens, Salman Rushdie och många, många fler. Letar man riktigt noga kan man till och med hitta kvinnliga författare såsom Susan Faludi och, tja, några till.

måndag 15 juni 2009

Lost in Translation

Apropå Salman Rushdie på originalspråk. Jag kommer att tänka på en episod från tiden då jag dejtade på nätet. Det går som bekant till så att man skapar en profil där man beskriver sig själv. Sedan besöker man andras profiler och tar kontakt. Jag hade vid något tillfälle och lite på vinst och förlust skickat en intresseanamälan till en kvinna här i Stockholm. Jag minns inte vad jag skrev, men efter en lång tystnad svarade hon någonting i stil med:
Jag hade aldrig ens svarat dig om det inte hade varit så att du angivit mina två absoluta favoritförfattare som dina favoritförfattare – Hjalmar Söderberg och Salman Rushdie.
Vi fortsatte att skriva till varandra i den lite råa ton hon hade använt. Med den hyllade vi Söderberg och Rushdie och konstaterade för varandra hur förträffliga de båda var. Hon gick emellertid längre än jag när hon konstaterade att man "naturligvis" läser Rushdie på originalspråket, ingenting annat duger. Jag tillstod att jag ditintills bara hade läst honom i svensk översättning med motiveringen att litteraturen ändå var så avancerad och komplex att tillräckligt mycket redan gick mig förbi.

Efter det skrev hon aldrig igen.

Nu, när jag bekantat mig med en del av texterna i originalspråk, måste jag emellertid ge henne rätt. Det må vara avancerat och svårt att läsa för den som inte har engelska som modersmål, men Rushdies språk har en ton och en skärpa som helt enkelt inte går att översätta – jag har i alla fall inte sett någon lyckas hittills. Läs för all del Rushdie på både svenska och engelska. Hör honom läsas. Ingen av hans romaner är ändå färdigbehandlad efter första läsningen.

Varför inte höra honom läsa själv? Här nedan är ett utdrag/sammandrag ur Satansverserna (1988). Det lästa avsnittet är för övrigt ett lysande exempel på varför man ska läsa boken på engelska och inte i svensk översättning – utan att för den skull låta någon särskild skugga falla på Thomas Preis, som säkert gjort så gott som det går.


Antikvariat på nätet

Jag hoppas inte att någon har missat den utmärkta sajten antikvariat.net. Där får man nästan alltid tag på utgångna titlar. Gör man det inte kan man sätta upp sig på en väntelista och inom kort får man meddelande från ett eller flera antikvariat att de är beredda att levera boken – alltid omsorgsfullt inpackad med charmigt, brunt skyddspapper och (nästan) alltid direkt hem mot faktura. Sålunda har jag fått tag på många böcker, inte minst Kartusianklostret i Parma (1839) av Stendhal, Mästaren och Margarita (1940) av Michail Bulgakov som då ännu inte utkommit i sin senaste nyutgåva och, inte minst, Lennart av Petersens och Fredric Bedoires gripande fotodokument över de gamla Klarakvarteren i Stockholm, Från Klara till City – Stockholms innerstad i förvandling (1985). Den lär man inte få tag på någon annanstans.

Men det finns fler aktörer på marknaden. Nästan hur många som helst – det visar sig nämligen att eBay fungerar utmärkt som antikvariat för litteratur på engelska. Med ett eBay- och ett PayPal-konto kan man lekande lätt köpa den mesta litteraturen i vilken utgåva som helst och ofta landa omkring eller under hundralappen, frakten till Sverige inräknad. Det är lysande villkor för en som till exempel vill ge sig på omläsningen av Salman Rushdies författarskap på originalspråket.

torsdag 11 juni 2009

Grumlig gudstro

Kristendom för ateister (2007) av prästen Olle Carlsson syftar, om jag har förstått saken rätt, till att förklara att en kristen tro är förenlig med ett modernt liv i en modern tid. Så långt allt väl, även om det inte är någon stor nyhet. Även en utpräglad UFO- eller Elvistro går ju att kombinera med det. Intressantare att diskutera är huruvida en kristen tro är någonting positivt eller rent av nyttigt – eller raka motsatsen. Och naturligtvis, för oss ateister till vilken boken uppenbarligen vänder sig, om den äger någon halt av sanning.

Det är tydligt att Carlsson tillämpar en fri och liberal tolkning av kristendomen, och det är förstås bra. Men kanske är det också därför som hans tolkning av gudsbegreppet är så rörigt och motsägelsefullt. I vissa stycken är Gud något näst intill odefinierat, ”en okänd kraft”, ”vårt innersta väsen” eller ”den kärlek människor visar varandra”. På andra ställen är han en skapande och tänkande varelse med egen vilja. Det är alltigenom oklart huruvida Carlsons gud alls kan göra någonting – fråntaget att han sägs ha skapat allting en gång i tiden. Han skriver att Gud ”hjälper” oss, men inte hur. Teodicéproblemet nämner han i förbifarten som just ett stort problem, bara för att gå vidare till att stipulera att människan är orsak till allt det onda i världen medan Gud står bakom allt det goda. Frågan till Carlsson blir uppenbarligen: Om Gud kan hjälpa och uppväga ont med gott, kan då inte Gud hållas ansvarig för att inte uppväga mer ont med gott än han hittills har företagit sig? Nu när han ändå älskar alla och envar så gränslöst.

Carlsson hävdar, liksom så många andra slentrianmässigt gör, att varje människa skulle vara mycket betjänt av att inse att det ”finns något som är större än oss själva”. Själv har jag har förstås aldrig mött någon som har påstått att det inte skulle finnas något sådant. Men jag undrar varifrån Carlsson och hans trosfränder tar sig rätten att definiera på vilket sätt detta stora skulle vara större, att definiera vad detta stora skulle bestå eller inte bestå av eller till och med att konstatera att detta stora aldrig skulle gå att definiera.

Förvirringen är alltså stor och lär inte övertyga någon som inte redan är frälst. Kan man inte språkligt formulera vad man menar undrar jag för övrigt om man överhuvudtaget kan påstå att man menar någonting. Man kan i alla händelser inte sägas ha ”rätt” eller ”fel”. Carlssons gudsbild kokar ner till vanligt, bekvämt och naivt hittepå – ”Jag tror det för att det vore trevligt om det var sant. Och jag tror det av hela mitt hjärta!”

Jag vet inte om Carlsson själv eller någon annan har kommit på titeln till boken, men det är uppenbart att varken han eller förläggaren någonsin har försökt läsa den som en ateist. Gör man det märker man snart att det i grund och botten är en halvsåsig självhjälpsbok som säger oss att älska och vara snälla mot varandra, leva i nuet och akta oss för missbruk. Utanpå dessa okontroversiella och på bokmarknaden så uttjatade budskap lägger Carlsson sin gudstro som ett tunt filter, vilket han sedan påstår att allting utgår ifrån. Och att det dessutom är något som vi alla behöver ”för att kunna göra något vackert av våra livskatastrofer”. Någon gångbar sekulär väg till andlig hälsa finns tydligen inte enligt Carlsson, som dessutom har mage att hävda att det knappast finns ateister eftersom så många som han mött har vänt sig till tron just i händelse av ovan nämnda livskris. Och vem ber förresten inte en bön i ett störtande flygplan?

I nära anknytning till livskrisen återfinns ett annat av bokens problem. Carlsson ger uttryck för att alla människor i en ganska snäv mening är lika, såsom att vi alla precis som Carlson själv skulle ha svåra livskriser bakom oss. Så är det förstås inte. Det är därför ett störande språkbruk när Carlsson uttrycker allting i första person plural – alltid är det ”vi”, om det så syftar på vi svenskar, vi västerlänningar eller vi människor. Samtidigt förstår man att han oftast inte inkluderar sig själv i detta ”vi” eftersom det ju är han som förklarar för oss hur ”vi” har hamnat fel. Hade han sagt ”ni” hade det blivit ärligare och mer logiskt – boken heter ju trots allt Kristendom för ateister. Ännu bättre hade varit ”somliga”. Också i andra delar är framställningen provocerande slarvig. När Carlsson ska hänvisa till fakta heter det allt som oftast ”det sägs att”. När han ska citera kan det heta att någon ”lär ha sagt” eller att någon ”har sagt något i stil med”. Det signalerar oseriös och slarvig research, vilket också tar sig andra uttryck. Exempelvis beskriver han Albert Einstein som ”djupt troende”. Läs på, för satan!

Carlsson skriver i början av boken att ateister ofta avfärdar Gud på rationella grunder men att det inte är på sådana grunder en gudstro kan vila. Det kan han ju ha rätt i. Vad som däremot inte följer på det är att tro på andra grunder skulle äga större giltighet, till exempel i ett sanningsperspektiv. Carlsson har rätt i att många av människans förehavanden bygger på relationer med andra människor. Vad som inte följer på det är hans tes att dessa relationer bäst byggs upp i och upprätthålls av religiösa församlingar med till exempel Carlssons eget förvirrade gudsbegrepp som en våt filt över alltihop. Carlsson menar förvisso att alla religioner egentligen är lika goda eftersom alla gudar egentligen bara är olika referenser till samma gud. Men att inte ha någon religion alls ger inga poäng i Carlssons system. Hur förmätet är det inte av honom att tro att det som av en händelse fungerade för honom och några han känner måste vara allmängiltigt?

Det är bra att Olle Carlsson inte är en bokstavstroende fundamentalist och det är utmärkt att han har blivit nykter och tagit sig igenom sina kriser. Men om det här är boken som ska förklara kristendomens förtjänster för oss ateister kan jag nästa lova att företaget kommer att misslyckas. Jag inväntar med intresse andra, mer genomarbetade försök. Ett tips är att prata med oss på ett språk vi verkligen förstår – med de rationella argumenten.

måndag 18 maj 2009

En gudlös roman

Man ska inte sticka under stol med att Eyvind Johnsons Strändernas svall (1946) är en riktigt svulstig, känslosam, välskriven, rafflande och finlitterär kalasroman. Men det finns någonting med den som är irriterande oklart: romanen själv. Varför ska den finnas?

När Wolfgang Petersen regisserade Troja (2004), mer eller mindre löst baserad på Iliaden och delar av Odysséen, var den största bristen faktiskt inte att Brad Pitt fick rollen som Achillevs – trots att han bara är hälften så lång som han hade behövt vara. Den största bristen var avgudifieringen av berättelsen. Flera år tidigare hade Peter Jackson med Sagan om ringen (2001) satt en ny ribba för vad filmeffekter förväntas kunna göra. Läs om Iliaden med det i åtanke och häpna över hur storslaget filmiska många av scenerna är och hur fantastiskt mäktiga de skulle göra sig på vita duken – om bara gudarna hade fått vara med. Och ändå är det bara en liten, liten del av den roll de spelar. De är drivkraften bakom krigets och hela världens början, förlopp och slut, i stort som smått. Hela mytologin vilar på deras axlar.

Åter till Johnson och Strändernas svall. Hela projektet är en avgudifiering av gudarna såväl som människorna. "Naturliga" förklaringar ges allt som händer: gudars direkta ingripanden avgfärdas som drömmar eller dåliga minnen. Odyssevs skruvar medvetet till sina äventyr när han återberättar dem för publiken på Skheria. Han är rädd att de ska tröttna annars. När Johnson förstör en av Odysséens allra vackraste scener – scenen då Odyssevs faller i gråt när kung Alkinoos skald besjunger hjältarna i Troja – då blir jag faktiskt sur.

N.B. Det finns många sätt att stava till Achillevs och Odyssevs. Jag väljer att härma Ingvar Björkeson eftersom han är en av mina idoler.

torsdag 7 maj 2009

Koppla av med en bok?

Jag förvirras av alla som påstår att läsning skulle vara ett bra sätt att koppla av. Om jag är i behov av avkoppling och tar fram en bok somnar jag. Så hur gör folk?

Faktum är att läsning är allt annat än avkopplande. Det är en intellektuellt krävande syssla. Den som läser ska avkoda text, hålla den i minnet, skapa miljöer och personer i sitt huvud. Hon ska göra associationer till andra stycken i texten, till andra texter och till andra erfarenheter – ofta samtidigt som läsningen fortgår. Med mera. Det låter sig knappast göras på sparlåga.

Sedan är det det där med lästakten. Det går alldeles för långsamt för en rastlös själ. Skulle man mäta läsning i meter med start uppe till vänster på första sidan skulle väl känslan vara en annan, men nu mäter man den typiskt i sidantal eller tjocklek. Och då går det sakta. Med en lästakt på 90 sekunder per sida hamnar hastigheten från pärm till pärm på blygsamma 0,00003 km/h. Inte undra på att man misströstar ibland.

Nej, jag kan aldrig koppla av med en bok. Jag får istället tänka: "Nu jävlar. Nu är jag vaken och på hugget, redo att verkligen ta i och ge mitt yttersta. Nu ska det läsas."

söndag 3 maj 2009

Gränsen för vad som kan imponera

Den enkla måttstocken för vad som kan imponera på mig, oavsett vilken aktivitet det rör sig om, är jag själv. Hade jag kunnat göra det själv kan jag inte bli imponerad. Begreppet "kunna göra själv" ska delas upp i två delar. För det första: Skulle jag klara av det rent tekniskt? Och för det andra: Skulle jag kunna komma på idén?

På konstens område betyder det till exempel att Doris Salcedos konstverk Shibboleth (2007) på Tate Modern i London imponerade stort på mig, det tramsiga namnet till trots. En stor, jävla spricka genom hela turbinhallens enorma, solida stengolv – det hade jag aldrig hittat på själv. Och jag har fortfarande inte lyckats lista ut hur det gick till. På samma sätt blev jag typiskt inte imponerad av Pipilotti Rists så kallade "videokonstverk" från utställningen Gravity, Be My Friend (2007) på Magasin 3 där hon till exempel filmat sig själv pressande ansiktet mot en glasruta. Vem har aldrig lekt med en spegel eller en videokamera?

I litteraturen får den här uppdelningen några tydliga konsekvenser:
  • Jag kan bli imponerad av de flesta författare som inte hör till min egen tid, av uppenbara skäl.
  • Jag blir inte imponerad av unga, samtida författare som varken tycks veta mer om saker och ting än jag eller kan skriva märkbart bättre än jag. (Läs: Amanda Svensson, Ronnie Sandahl, Maria Sveland, Sara Villius, Kalle Dixelius, Jens Liljestrand.)
  • Jag blir desto mer imponerad av unga, samtida författare som tycks kunna tänka tankar bortom min egen förmåga eller kan skriva på ett alldeles unikt sätt. (Läs: Sara Stridsberg.)
Slutligen kan man konstatera att jag skulle få uppenbara problem om jag någonsin försökte skriva någonting på egen hand. Jag kan omöjligt imponera på mig själv.

Bakom boken

Inspirerad av litteraturbloggen Textappeal tänker jag yppa en fundering kring baksidestexter. Det är allom bekant att de ofta spolierar läsningen för den som inte vill veta i förväg vad som ska hända. Baksidestexten på Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol (2006) om kriget i Biafra läste jag i efterhand. Ur den läsningen kunde jag extrahera en lättnadens suck och en värdefull erfarenhet: läs aldrig baksidestexten i förhand!

Men så lätt ska det tydligen inte vara. En tredjedel in i Lotta Lotass Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet (2006) var jag helt enkelt tvungen att vända på boken eftersom jag inte förstod någonting. Och där, på baksidan, stod det i klartext vad insidan av boken så grundläggande misslyckades med att förmedla. Till och med den mystiska titeln stod förklarad.

Kanske finns det de som väljer bok efter baksidestexten. Jag hör inte till dem. Om jag inte vet på förhand vad jag ska ha väljer jag böcker efter författaren. Klingar namnet bekant är det, liksom Lotta Lotass en gång var, förmodligen någonting som jag borde ha läst. Ibland plockar jag titlar från topplistan för att hålla mig à jour.

En av de sämsta baksidestexterna jag någonsin har läst hör till filmen The Long Kiss Goodnight (1996) med Samuel L. Jackson och Geena Davis. Jag undrar vem som har skrivit den.

Samantha, en lärarinna drabbad av minnesförlust med ett förflutet som yrkesmördare för CIA, står nu själv överst på organisationens dödslista. I ett desperat försök att hitta sin identitet innan det förflutna hinner upp och förgör henne, tar hon hjälp av Mitch – en ärrad f.d. snut. De två jagas som villebråd i en allt vansinnigare hetsjakt, tills allt exploderar i ett brinnande inferno …

torsdag 30 april 2009

Vi som aldrig sa Julia

Författaren, spökskrivaren och litteraturagenten Howard Mittelmark har tillsammans med författaren och litteraturläraren Sandra Newman sammanställt boken How Not to Write a Novel: 200 Mistakes to Avoid at All Costs If You Ever Want to Get Published (2008). Man skulle tro att den i första hand vänder sig till förhoppningsfulla debutanter in spe, men den passar faktiskt lika bra för den som tycker om att läsa böcker. Den kan hjälpa dig att förklara vad som är fel med boken du just läser.

Titeln säger alltså emot sig själv. Världen är full av publicerade och dessutom populära böcker vars författare inte har undvikit de 200 fällorna till varje pris. Låt mig som exempel citera ur kapitel 3 som handlar om karaktärer. Avsnittes tema är "Channeling the E! Channel: Where celebrities are the yardstick":
"It is fine if your character looks like Julia Roberts, but when you tell us about her, describe Julia Roberts, don't just invoke her, and never, ever mention Julia Roberts." (s. 58)
Men varför sluta där? Det är inte bara kändisnamn som kan vara en falsk genväg till associationer hos läsaren. Där finns också filmer, låtar och varumärken av olika slag.

I Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora (2007) – som utöver ämnet för handen inte är helt utan förtjänster – är kändisnamn, varumärken och tv-serier vanligt förekommande. Det är Lidl, Natalie Portman, OC, Eric Cartman, Heineken, Volvo V70, Paradise Hotel, Pucko och Öppna landskap. Visst kan varumärken säga något om en karaktär eller situation, men det är en riskabel väg som jag avråder ifrån, främst av tre orsaker.

För det första måste läsaren känna till referensen. Där tycks Ronnie och jag vara tämligen samspelta, för det finns knappast någon låt som han nämner som jag inte vet hur den går. Å andra sidan framstår författaren som obildad om han inte har fler kulturreferenser på sin lyra än undertecknad.

För det andra måste referensen ge samma eller eller åtminstone liknande associationer hos författaren som hos läsaren för att bilden som förmedlas ska bli den avsedda. Och det kan man ju aldrig vara säker på.

För det tredje framstår det som en alltför lätt väg att gå för att snickra litteratur: det är pusslande med färdiga bitar, montering av en IKEA-möbel snarare än skickligt hantverk.

måndag 27 april 2009

Print on Demand

Print on Demand har jag alltid förknippat med svårsåld litteratur, förmodligen av tveksam kvalitet. Den är svår att sälja till såväl litteraturkonsumenter som förlag – ingen vill ta ansvar för att trycka en upplaga och lagerhålla den. Sådan litteratur kan gott och väl jämställas med alldeles opublicerad litteratur och det kan man få mer av än man någonsin kan äta upp på Poeter.se eller Kapitel 1 alldeles gratis. Och det mesta som finns där vill man inte ha i tryck, tro mig. Om en professionell förläggare har tagit sig an ett manuskript och satsat både tid och pengar på det är väl det en kvalitetsstämpel om något. Det är skönlitteraturens peer review. Köp inte varan om den inte i förväg är kontrollerad av en fackman.

Men nu stundar nya tider för Print on Demand. Dagens nyheter skriver om Espresso Book Machine som kan trycka och binda en bok på fem minuter. Men den ska inte trycka vilken refuserad smörja som helst, nej, den ska hålla ett enormt digitalt lager med gamla godingar som trots sin höga kvalitet kanske efterfrågas ganska sällan. Inget mera "slut på förlaget" med andra ord, och helt nya möjligheter för små boklådor att konkurrera med stora kedjor och nätbokhandlar.

På ledarplats frågar sig Svensk Bokhandels Lasse Winkler vid sidan av sin stora entusiasm vad som ska hända med antikvariaten, och det kan man ju fundera på. Men inte för länge. Litteraturälskarnas nya sötebrödsdagar är i antågande och det torde ju inkludera de flesta antikvariatägarna. De får nischa sig mot gamla, nötta utgåvor som är vackra, luktar gott och är sköna att ta på och har charmiga anteckningar i vacker skrivstil i marginalerna. Det kan ingen maskin i världen fabricera. Ännu.

söndag 26 april 2009

Det absolut sämsta jag någonsin har läst, alla kategorier

Vitsen med en läsecirkel är inte minst att bli tvingad att läsa böcker som man annars inte skulle ha läst. På det sättet kom jag att läsa Jan Cederquists Slumpen är ingen tillfällighet (2005). Det är nu snart två år sedan, men jag minns det fortfarande med stor upprördhet och fasa.

Ibland händer det saker i livet som får en att höja lite på ögonbrynen och tänka: "Hoppsan, vilket lustigt sammanträfffande." Sådana händelser har Jan Cederquist samlat under sitt liv. Med dem som grund bygger han en livsåskådning med begreppet "synkroniciteter" i centrum. I korthet innebär det att ingenting sker av en slump – egentligen. Det är Ödet som gör att Cederquist hittar en köpare till sin konsertflygel. Det är Ödet som får Cederquist att köpa en tomt på Lidingö som han sedan tycker jättemycket om. Det är Ödet som gör att Cederquist träffar en färgterapeut i precis rätt stund. I färgaffären. Uppräkningen av sådana fantastiska sammanträffanden blandas med skildringar av alla underbara och ofta kända människor i Cederquists bekantskapskrets och de varma, fina relationer de har med varandra.

Jag missunnar inte Jan Cederquist ett rikt och behagligt liv. Men han tar inte hänsyn till att väldigt många tillfälligheter får negativa konsekvenser – för en majoritet av befolkningen på jorden så pass negativa att Cederquist förmodligen skulle sätta sin skaldjurspaté i halsen om han ens kom att tänka på dem. Men det gör han som sagt inte. Det, tillsammans med de höga försäljningssiffrorna, förvandlar Slumpen är ingen tillfällighet från en korkad bagatell till något obehagligt och skadligt. Tänk om någon läser den och tar den på allvar?

Läs en talbok

Slakta din döda tid. Läs en talbok. Varje meter du går mellan hem och busshållplats, varje sekund du blir stående väntande, varje promenad, springtur eller sömnlös natt kan du fylla med förstklassig litteratur. Med en bra talbok i örat har jag fått uppleva äkta glädje över signalfel på pendeltåget. "Hurra, jag får lyssna lite längre!"

En observation: Inläsaren betyder inte allt. En bra inläsare är förstås bra men håller berättelsen kan inläsaren sällan göra stor skada. Det är bättre att ha en medelmåttig inläsare än att sakna talbok. Inte heller ljudkvaliteten har någon betydelse om boken är bra.

En rekommendation: Lämpliga littarturval för talböcker är a) lättsam konsumtionslitteratur för spänning och avkoppling samt b) klassiker som du har dåligt samvete för att du inte redan har läst. Själv har jag betat av flera volymer av Jan Guillou, Vilhelm Moberg, J. K. Rowling och Ivar Lo-Johansson som talböcker, för att nämna några. Med nästan fulländad hänförelse varje gång.

En frågeställning: Läser man talböcker eller lyssnar man på dem? Konsumtion av litteratur borde förvisso kallas läsning. Vi vill slippa klumpiga konversationer såsom: "Har du läst den?" "Ja, jag har läst den. Eller jag menar, inte riktigt läst den. Men jag har hört den. Det vill säga lyssnat på den. Som talbok. Jag har hört den talas." "Så, du har i alla fall hört talas om den."

fredag 24 april 2009

Boktipset.se

Bonniers har lanserat Boktipset.se. Där jämförs dina bokbetyg med andras och en klurig dator räknar ut vilka böcker du skulle gilla. Själv är jag en gammal brukare av filmtipset.se som fungerar på samma vis och är utvecklat av samma kompetenta människor. Där kommer tekniken till sin rätt. Går en film på tv och filmtipset säger att jag kommer att gilla den kan jag faktiskt tänka mig att se den.

Men ärligt talat, är det så man väljer vad man ska läsa? På en timme skulle jag kunna lägga ihop en bokhög att läsa som skulle räcka i tre år. Och när jag läst den till slut skulle den vara hundra gånger så stor. Ändå har jag sedan flera år tagit som min uppgift att tjata på filmtipsmänniskorna att dra igång Boktipset.se. Ja, på sätt och vis kan man nog säga att det är min förtjänst. Så varför?

För att läsare med lika eller olika smak kan mötas och diskutera. Listnördar kan lista sin läsning. Pretton kan skylta med sin exklusiva smak. Man kan leta rätt på sina vänner och se vad de ger för betyg till den där fantastiska boken man har tvingat dem att läsa. Och sist men inte minst – man kan bevaka några livs levande författare och förstå dem lite bättre. Redan idag har flera publicerade (unga) författare egna konton på sajten – Alex Schulman, Marcus Birro, Unni Drougge, Augustin Erba, Kalle Dixelius och Malte Persson för att nämna några.

Är det något som saknats förr men som nu tycks vara på väg är det naturliga och avslappnade direktkanaler mellan läsare och författare.

onsdag 22 april 2009

Den där Müller

Visst har hon hyllats av många, Herta Müller. Delvis på grund av den fantastiska, speciella rumänskinfluerade tyskan som av förklarliga skäl inte finns med i översättningen av Hjärtdjur (1994). Så vad återstår?

En kuslig stämning av övervakning, framför allt. Huvudpersonen kastar bort nyckeln till sin koffert för att den helt enkelt inte gör någon skillnad. Hemliga koder i brev. Hårstrån i kuverten som ska avslöja att brevet inte blivit läst. Men polisen har sitt eget lager med hårstrån.

Ändå blir jag inte betagen av Müllers roman. Jag finner den, hör och häpna, alltför utpräglat litterär. Det är bildspråket som har slagit sådan knut på sig självt att jag inte vet vad bilderna ska likna. Det är plattheten i karaktärerna som gör att jag efter 200 sidor fortfarande inte vet skillnaden mellan Edgar, Georg och Kurt – trots att karaktärerna inte är så många fler.

Och dessutom: I en parallell läsning av Milan Kunderas Skrattets och glömskans bok (1978) skapas samma obehagliga känsla i en rad noveller men med sådan fulländad berättarkonst att Herta Müller framstår som rent pretentiös.

onsdag 1 april 2009

"Man vill bli älskad, i brist därpå så sjuuukt jävla full."

Ja, visst är det ett gissel att somliga kollektivtrafiksresenärer envisas med att prata med andra människor när vi vanliga bara vill sitta i lugn och ro och läsa. Jag klarar inte att stänga ute en genomträngande röst och ju mer korkat den pratar desto svårare är det.

Lösningen har visat sig vara in ear-hörlurar och musik. Det släcker ut de flesta andra ljud. Men på musiken ställs många krav. Den får absolut inte innehålla sång. Den får inte vara tjatig så att man tröttnar på den. Den får inte innehålla allför tydliga melodislingor som fångar uppmärksamheten. Den får inte vara för lågmäld men heller inte för skränig.

Den ultimata läsmusiken är således Keith Jarretts improviserade pianokonserter. Konserten i Köln från 1975 rekommenderas särskilt.

Det enda gissel som återstår är att musiken tycks ta smak av litteraturen. Så kan jag knappt använda Kölnkonserten längre utan att komma att tänka på de starkaste scenerna i Salman Rushdies Clownen Shalimar (2005) oavsett vad jag läser. Extranumret från konserten i Tokyo 1976 kommer jag alltid att förknippa med Haruki Murakamis Kafka på stranden (2002).

torsdag 26 mars 2009

Solzjenitsyn & Kling

Av en ren slump råkade jag läsa Johan Klings debutroman Människor helt utan betydelse (2009) och Aleksandr Solzjenitsyns debutroman En dag i Ivan Denisovitjs liv (1963) i direkt följd. Böckerna visar upp långt fler likheter än man till förstone skulle tro.

Båda beskriver en man i dryga 30-årsåldern som genomlever "en vanlig dag". Solzjenitsyns Sjuchov framhärdar sitt liv i ett sovjetiskt arbetsläger på 1950-talet under sitt nionde år i fångenskap. Johan Klings Magnus strosar runt i Stockholms innerstad en vacker dag i juni 1998 och möter människor han inte vill möta. De båda männen har att tänka på: överallt finns det oskrivna regler att hålla sig till, följa och bryta. Det gäller att noga iaktta sina medmänniskor, inte säga för mycket, inte låtsas om för mycket – men ändå förstå allting och föra sig rätt.

Det är utan tvekan Sjuchov i arbetslägret som framstår som den lyckligare av de två. Sjuchov glänser av lycka över en extra slev av den ljumma havregrynsgröten – havregrynsgröt är den finaste tänkbara gröten, långt mer mättande än den vanligare gröten av vatten och mjölskrap. Magnus i Stockholm kväljs istället gång på gång av de otaliga koppar café au lait han känner sig tvingad att beställa.

Det som gör Magnus särskilt olycklig torde ändå vara detta: att han ältar. Det gör inte Sjuchov. Han har inte tid till det. Kanske är han heller inte lagd åt det hållet. Sjuchov låter kontrasterna i den vardag som står honom till buds avgöra glädje och grämelse; Magnus ältar det som redan har varit eller som han inte kan rå över.

Om de två skulle byta plats skulle det kanske vara mer rättvist. Det skulle åtminstone vara mer ändamålsenligt.

onsdag 25 mars 2009

Tungt att vara lett

Jag har tidigare flaggat för att Paulo Coelho inte bör skjutas, liksom ingen här i världen bör skjutas, men att det är synd att han skriver böcker.

Den 25 mars rapporterade emellertid SVT:s Kulturnyheterna från Lettland som till följd av den globala finanskrisen hux flux har höjt bokmomsen från 5 till 21 %. Bokförsäljningen har i ett slag sjunkit med två femtedelar. Ett mellanstort förlag med många inhemska författare men också flera stora internationella namn, såsom Umberto Eco och Amos Oz, tvingas enligt reportaget skära ner sin utgivning med en fjärdedel. Paulo Coelhos böcker, som man är mycket glad att få ge ut i Lettland, hoppas man ska ta bokförlaget igenom krisen.

Är det hatten av för Paulo Coelho, med andra ord? Är det klängande på hans jättelika flytkropp som bättre författare ska undgå drunkningsdöden? Sannolikt inte – börjar det blåsa ramlar de tydligen av. För vilken fjärdedel av utgivningen är det förlaget försakar? Den inhemska, naturligtvis.

Inom en inte alltför avlägsen framtid kan man tänka sig lettiska boklådor med bara Paulo Coelho på hyllorna. Vad ska man då ha bokförlag till?

Hur många böcker har du läst?

Säg vad som helst om litteratur och risken är stor att du på ett eller annat sätt exponerar min ringa beläsenhet. Varje gång någon nämner verk eller författare tycks jag få dåligt samvete och tänker att det där är nog något jag borde ha läst. Nyligen hyllade till exempel Daniel Sjölin (jag har gjort flera försök att läsa Daniel Sjölin) Lotta Lotass, nyutnämnd ledamot av Svenska Akademien, som en av Sveriges främsta samtida författare. Jaså.

Å andra sidan poängterade Malte Persson (jag har läst Malte Persson) i en intervju på Bok.nu att man väl bara pratar om böcker man har läst och då låter man ju beläst. DN hjälper till och rapporterar om böcker man ofta ljuger om att ha läst. Högst på listan återfinns George Orwells 1984 (1949). Och den har jag ju faktiskt läst. I högstadiet.

Jag ska vara helt ärlig. Min totala hittida läskonsumtion understiger 300 separata titlar. Och då har jag räknat noggrannt från 12 års ålder. Och inte bara skönlitteratur. Den på flera sätt beundransvärde Göran Hägg (jag har läst Göran Hägg) har under tiden sammanställt verket 1001 böcker du måste läsa innan du dör (2008). Urvalet utgör en delmängd av alla böcker han har läst. Göran Hägg är dubbelt så gammal som jag.

Hur många böcker kan man förvänta sig att hinna läsa under ett liv? Om man läser i genomsnitt två timmar om dagen, varje dag, i hela sitt liv från det att man är 12 år gammal tills man dör vid 84 och en genomsnittlig bok är 300 sidor lång och en genomsnittlig sida tar 90 sekunder att läsa kommer man att hinna läsa ganska precis 7000 böcker. Hur många böcker har du läst?

Själv har jag 6700 böcker kvar att läsa. Jag har köpt en Lotta Lotass.

söndag 22 mars 2009

När Jante var barn

Vill du veta varifrån Jantelagen kommer? Och då menar jag inte uttrycket utan vad den står för. Jag kan inte ge dig svaret, men Ivar Lo-Johansson kan berätta för dig att den fanns redan för länge sedan, så tidigt som på 1910-talet. Då var den också starkare än idag. Långt starkare, om man ska tro på Lo-Johanssons skildringar i Analfabeten (1951). De sedan barnsben kuvade livegna som lockades av egnahemsrörelsens praktfulla affischer att bryta sig loss fann sig själva i en falsk frihet. Förbjudna att visa stolthet, förbjudna att glädjas, för evigt satta i skuld och skräck gentemot det som bara kan sammanfattas med det sublimt skrämmande ordet överheten.

(Uttrycket "Jantelagen" myntades för övrigt av Aksel Sandemose i romanen En flykting korsar sitt spår (1933). Jante är namnet på en ort i boken. Jante har således aldrig varit barn.)

torsdag 19 mars 2009

Bäst i världen, säger Horace

Jag har hört honom säga det i televisionen vid ett par tillfällen, och helt visst har det också stått i tidningen: Horace Engdahl anser den franska romanen Kartusianklostret i Parma (1839) av Stendhal vara litteraturhistoriens främsta i genren. Och då avses alltså romangenren.

De första 100 sidorna är rätt sega, har han medgivit – och jag kan förstå vad han menar med det. En obetänksam yngling ger sig iväg för att strida under Napoleon och finner sig själv skjuta ner en okänd stackars preussare i slagets vid Waterloo allra mest perifera dimma innan han abrupt vänder hem igen. Då byter romanen karaktär och blir något av intriger, triangeldramer, väpnade dueller, korruption, hovpolitik, uppror, ondsinta jurister, furstliga salonger och äventyrliga rymningsförsök ur magnifika citadeller sprängfyllt av ett slag man sällan skådat.

Man undrar helt enkelt vilken måttstock den gode Horace mäter efter när han sätter denna roman framför alla andra i litteraturhistorien. För nog är det väl så att en bakelse som är ett kondensat av alla andra söta bakelser man känner till inte nödvändigtvis är den godaste av bakelser – även om man inser att det är skickligt gjort att baka den.

lördag 14 mars 2009

Slutet gott

Det finns böcker om vilka man kan säga att har man inte läst dem till slut har man inte läst dem alls. Sådan kan Kalle Dixelius Toffs bok – med kommentarer av Muham Bentson (2009) sägas vara. Visst är det vanskligt att bygga en romanidé på att alla läser till slut, men det kan man inte beskylla Dixelius för. Ändå riskerar upplägget att skrämma bort både en och annan läsare längs vägen, särskilt akademiker – jag är avsiktligt diffus för att inte förstöra nöjet. Jag säger bara att om du läser Toffs bok och börjar formulera vissa uppenbara invändningar längs vägen bör du vänta med att yttra dem tills du har läst färdigt och då har de förmodligen flugit sin kos. Att slå igen en bok med den plötsliga känslan av "Det var som fan!" är inte det sämsta.

Skjut inte Paulo Coelho

Paulo Coelho kan man kritisera av främst två andledningar: 1) att han skriver böcker och 2) att folk köper hans böcker. Av alla hans 27 (!) böcker hittills har jag bara läst en enda, så vilken rätt har jag att komma och kritisera? Men jag tar mig rätten ändå, för jag vet ju precis hur alla de andra böckerna är.

Andra går längre än så. Staffan Vahlquist skrev boken Jag sköt Paulo Coelho (2008) vari berättaren skyller en del av sina relationsproblem på den stackars brasilianske författarens urvattnade floskler och beslutar att mörda honom på en bokmässa. Vilket han också gör.

Välformulerad och för all del dräpande kritik mot Paulo Coelhos författarskap är naturligtvis alltid upplyftande, och visst är titeln till boken en fantastisk titel. Icke desto mindre finner jag det osmakligt att utmåla det brutala mordet på en författare, eller någon annan för den delen, som alltjämt lever och verkar.

fredag 13 mars 2009

Skam kom i kläm

Om du bara ska läsa en bok av Salman Rushdie i ditt liv skulle många rekommendera dig Midnattsbarnen (Midnight's Children, 1981) som vunnit både Bookerpriset och Booker of Bookers. Bland annat. Näst därefter kommer Satansverserna (The Satanic Verses, 1988) som oaktat eventuella litterära kvaliteter blev – rätt känd.

Men visste du att Rushdie skrev en bok däremellan? Skam (Shame, 1983) tycks helt enkelt ha kommit i kläm. Synd och skam på en så fenomenal roman! Men misstaget kan avhjälpas: du kan läsa Skam idag. Dess innehåll har också blivit alltmer aktuellt för varje år som gått.

Eventuellt sprungen ur vämjelsen inför ett brutalt hedersmord på en ung kvinna i Storbritannien på 1970-talet belyser Rushdie i romanen skammens destruktiva kraft och vad som händer om man försöker stänga in den. Samtidigt uppmålas berättelsen om ett "alternativt" Pakistan (men nog är det Pakistan) där den karismatiske politikern Zulfikar Ali Bhutto och den brutale general Muhammad Zia-ul-Haq formar landets tragiska samtid – och framtid. Ni kanske minns att Bhuttos dotter, Benazir Bhutto (i romanen känd som Arjumand Harappa), följde i sin fars fotspår. Hon mördades i ett attentat så sent som december 2007.

Försök att hitta en roman utgiven 1983 med större aktualitet än denna!

Okänd dialekt

En inläsning av Väinö Linnas Okänd soldat (1955) från 1983 inleddes med ett långt förord av översättaren. Tydligen var de dialektala skillnaderna olika karaktärer emellan av sådan vikt att det var motiverat. Med författarens tillstånd hade antalet finska dialekter reducerats och översatts till två särskilda finlandssvenska dialekter, vilket inte minst tvingat en stackars karaktär att flytta på sig och komma från någon annanstans än han gjorde från början.

Därefter hade inläsaren, med översättarens tillåtelse, återigen ändrat dessa dialekter till ett par som passade honom bättre. Sist av allt, själva romanen undantagen, följde en lång, inläst nyckel till någon av de tidigare nämnda dialekterna samt en liten ordlista som säkert hade varit behändig att ha om saken varit tryckt; inläst var det inget vidare.

Resultatet av allt hårt arbete blev slutligen detta: Jag kunde omöjligt förstå vad huvudpersonerna sa till varandra. Så jag fick stänga av.

Vem är närig?

Hur ofta har du stött på ordet närig i svensk litteratur? Jag har gjort det två gånger. Första gången i Daniel Sjölins Värdlens sista roman (2007) där han gör en poäng av att närig är ett ord som man kan känna till om man är intellektuell. Imorse träffade jag på ordet för andra gången i det första kapitlet i den första delen, Analfabeten (1951), av Ivar Lo-Johanssons självbiografiska romanserie. Kanske var det där Sjölin såg det för första gången?