torsdag 26 mars 2009

Solzjenitsyn & Kling

Av en ren slump råkade jag läsa Johan Klings debutroman Människor helt utan betydelse (2009) och Aleksandr Solzjenitsyns debutroman En dag i Ivan Denisovitjs liv (1963) i direkt följd. Böckerna visar upp långt fler likheter än man till förstone skulle tro.

Båda beskriver en man i dryga 30-årsåldern som genomlever "en vanlig dag". Solzjenitsyns Sjuchov framhärdar sitt liv i ett sovjetiskt arbetsläger på 1950-talet under sitt nionde år i fångenskap. Johan Klings Magnus strosar runt i Stockholms innerstad en vacker dag i juni 1998 och möter människor han inte vill möta. De båda männen har att tänka på: överallt finns det oskrivna regler att hålla sig till, följa och bryta. Det gäller att noga iaktta sina medmänniskor, inte säga för mycket, inte låtsas om för mycket – men ändå förstå allting och föra sig rätt.

Det är utan tvekan Sjuchov i arbetslägret som framstår som den lyckligare av de två. Sjuchov glänser av lycka över en extra slev av den ljumma havregrynsgröten – havregrynsgröt är den finaste tänkbara gröten, långt mer mättande än den vanligare gröten av vatten och mjölskrap. Magnus i Stockholm kväljs istället gång på gång av de otaliga koppar café au lait han känner sig tvingad att beställa.

Det som gör Magnus särskilt olycklig torde ändå vara detta: att han ältar. Det gör inte Sjuchov. Han har inte tid till det. Kanske är han heller inte lagd åt det hållet. Sjuchov låter kontrasterna i den vardag som står honom till buds avgöra glädje och grämelse; Magnus ältar det som redan har varit eller som han inte kan rå över.

Om de två skulle byta plats skulle det kanske vara mer rättvist. Det skulle åtminstone vara mer ändamålsenligt.

onsdag 25 mars 2009

Tungt att vara lett

Jag har tidigare flaggat för att Paulo Coelho inte bör skjutas, liksom ingen här i världen bör skjutas, men att det är synd att han skriver böcker.

Den 25 mars rapporterade emellertid SVT:s Kulturnyheterna från Lettland som till följd av den globala finanskrisen hux flux har höjt bokmomsen från 5 till 21 %. Bokförsäljningen har i ett slag sjunkit med två femtedelar. Ett mellanstort förlag med många inhemska författare men också flera stora internationella namn, såsom Umberto Eco och Amos Oz, tvingas enligt reportaget skära ner sin utgivning med en fjärdedel. Paulo Coelhos böcker, som man är mycket glad att få ge ut i Lettland, hoppas man ska ta bokförlaget igenom krisen.

Är det hatten av för Paulo Coelho, med andra ord? Är det klängande på hans jättelika flytkropp som bättre författare ska undgå drunkningsdöden? Sannolikt inte – börjar det blåsa ramlar de tydligen av. För vilken fjärdedel av utgivningen är det förlaget försakar? Den inhemska, naturligtvis.

Inom en inte alltför avlägsen framtid kan man tänka sig lettiska boklådor med bara Paulo Coelho på hyllorna. Vad ska man då ha bokförlag till?

Hur många böcker har du läst?

Säg vad som helst om litteratur och risken är stor att du på ett eller annat sätt exponerar min ringa beläsenhet. Varje gång någon nämner verk eller författare tycks jag få dåligt samvete och tänker att det där är nog något jag borde ha läst. Nyligen hyllade till exempel Daniel Sjölin (jag har gjort flera försök att läsa Daniel Sjölin) Lotta Lotass, nyutnämnd ledamot av Svenska Akademien, som en av Sveriges främsta samtida författare. Jaså.

Å andra sidan poängterade Malte Persson (jag har läst Malte Persson) i en intervju på Bok.nu att man väl bara pratar om böcker man har läst och då låter man ju beläst. DN hjälper till och rapporterar om böcker man ofta ljuger om att ha läst. Högst på listan återfinns George Orwells 1984 (1949). Och den har jag ju faktiskt läst. I högstadiet.

Jag ska vara helt ärlig. Min totala hittida läskonsumtion understiger 300 separata titlar. Och då har jag räknat noggrannt från 12 års ålder. Och inte bara skönlitteratur. Den på flera sätt beundransvärde Göran Hägg (jag har läst Göran Hägg) har under tiden sammanställt verket 1001 böcker du måste läsa innan du dör (2008). Urvalet utgör en delmängd av alla böcker han har läst. Göran Hägg är dubbelt så gammal som jag.

Hur många böcker kan man förvänta sig att hinna läsa under ett liv? Om man läser i genomsnitt två timmar om dagen, varje dag, i hela sitt liv från det att man är 12 år gammal tills man dör vid 84 och en genomsnittlig bok är 300 sidor lång och en genomsnittlig sida tar 90 sekunder att läsa kommer man att hinna läsa ganska precis 7000 böcker. Hur många böcker har du läst?

Själv har jag 6700 böcker kvar att läsa. Jag har köpt en Lotta Lotass.

söndag 22 mars 2009

När Jante var barn

Vill du veta varifrån Jantelagen kommer? Och då menar jag inte uttrycket utan vad den står för. Jag kan inte ge dig svaret, men Ivar Lo-Johansson kan berätta för dig att den fanns redan för länge sedan, så tidigt som på 1910-talet. Då var den också starkare än idag. Långt starkare, om man ska tro på Lo-Johanssons skildringar i Analfabeten (1951). De sedan barnsben kuvade livegna som lockades av egnahemsrörelsens praktfulla affischer att bryta sig loss fann sig själva i en falsk frihet. Förbjudna att visa stolthet, förbjudna att glädjas, för evigt satta i skuld och skräck gentemot det som bara kan sammanfattas med det sublimt skrämmande ordet överheten.

(Uttrycket "Jantelagen" myntades för övrigt av Aksel Sandemose i romanen En flykting korsar sitt spår (1933). Jante är namnet på en ort i boken. Jante har således aldrig varit barn.)

torsdag 19 mars 2009

Bäst i världen, säger Horace

Jag har hört honom säga det i televisionen vid ett par tillfällen, och helt visst har det också stått i tidningen: Horace Engdahl anser den franska romanen Kartusianklostret i Parma (1839) av Stendhal vara litteraturhistoriens främsta i genren. Och då avses alltså romangenren.

De första 100 sidorna är rätt sega, har han medgivit – och jag kan förstå vad han menar med det. En obetänksam yngling ger sig iväg för att strida under Napoleon och finner sig själv skjuta ner en okänd stackars preussare i slagets vid Waterloo allra mest perifera dimma innan han abrupt vänder hem igen. Då byter romanen karaktär och blir något av intriger, triangeldramer, väpnade dueller, korruption, hovpolitik, uppror, ondsinta jurister, furstliga salonger och äventyrliga rymningsförsök ur magnifika citadeller sprängfyllt av ett slag man sällan skådat.

Man undrar helt enkelt vilken måttstock den gode Horace mäter efter när han sätter denna roman framför alla andra i litteraturhistorien. För nog är det väl så att en bakelse som är ett kondensat av alla andra söta bakelser man känner till inte nödvändigtvis är den godaste av bakelser – även om man inser att det är skickligt gjort att baka den.

lördag 14 mars 2009

Slutet gott

Det finns böcker om vilka man kan säga att har man inte läst dem till slut har man inte läst dem alls. Sådan kan Kalle Dixelius Toffs bok – med kommentarer av Muham Bentson (2009) sägas vara. Visst är det vanskligt att bygga en romanidé på att alla läser till slut, men det kan man inte beskylla Dixelius för. Ändå riskerar upplägget att skrämma bort både en och annan läsare längs vägen, särskilt akademiker – jag är avsiktligt diffus för att inte förstöra nöjet. Jag säger bara att om du läser Toffs bok och börjar formulera vissa uppenbara invändningar längs vägen bör du vänta med att yttra dem tills du har läst färdigt och då har de förmodligen flugit sin kos. Att slå igen en bok med den plötsliga känslan av "Det var som fan!" är inte det sämsta.

Skjut inte Paulo Coelho

Paulo Coelho kan man kritisera av främst två andledningar: 1) att han skriver böcker och 2) att folk köper hans böcker. Av alla hans 27 (!) böcker hittills har jag bara läst en enda, så vilken rätt har jag att komma och kritisera? Men jag tar mig rätten ändå, för jag vet ju precis hur alla de andra böckerna är.

Andra går längre än så. Staffan Vahlquist skrev boken Jag sköt Paulo Coelho (2008) vari berättaren skyller en del av sina relationsproblem på den stackars brasilianske författarens urvattnade floskler och beslutar att mörda honom på en bokmässa. Vilket han också gör.

Välformulerad och för all del dräpande kritik mot Paulo Coelhos författarskap är naturligtvis alltid upplyftande, och visst är titeln till boken en fantastisk titel. Icke desto mindre finner jag det osmakligt att utmåla det brutala mordet på en författare, eller någon annan för den delen, som alltjämt lever och verkar.

fredag 13 mars 2009

Skam kom i kläm

Om du bara ska läsa en bok av Salman Rushdie i ditt liv skulle många rekommendera dig Midnattsbarnen (Midnight's Children, 1981) som vunnit både Bookerpriset och Booker of Bookers. Bland annat. Näst därefter kommer Satansverserna (The Satanic Verses, 1988) som oaktat eventuella litterära kvaliteter blev – rätt känd.

Men visste du att Rushdie skrev en bok däremellan? Skam (Shame, 1983) tycks helt enkelt ha kommit i kläm. Synd och skam på en så fenomenal roman! Men misstaget kan avhjälpas: du kan läsa Skam idag. Dess innehåll har också blivit alltmer aktuellt för varje år som gått.

Eventuellt sprungen ur vämjelsen inför ett brutalt hedersmord på en ung kvinna i Storbritannien på 1970-talet belyser Rushdie i romanen skammens destruktiva kraft och vad som händer om man försöker stänga in den. Samtidigt uppmålas berättelsen om ett "alternativt" Pakistan (men nog är det Pakistan) där den karismatiske politikern Zulfikar Ali Bhutto och den brutale general Muhammad Zia-ul-Haq formar landets tragiska samtid – och framtid. Ni kanske minns att Bhuttos dotter, Benazir Bhutto (i romanen känd som Arjumand Harappa), följde i sin fars fotspår. Hon mördades i ett attentat så sent som december 2007.

Försök att hitta en roman utgiven 1983 med större aktualitet än denna!

Okänd dialekt

En inläsning av Väinö Linnas Okänd soldat (1955) från 1983 inleddes med ett långt förord av översättaren. Tydligen var de dialektala skillnaderna olika karaktärer emellan av sådan vikt att det var motiverat. Med författarens tillstånd hade antalet finska dialekter reducerats och översatts till två särskilda finlandssvenska dialekter, vilket inte minst tvingat en stackars karaktär att flytta på sig och komma från någon annanstans än han gjorde från början.

Därefter hade inläsaren, med översättarens tillåtelse, återigen ändrat dessa dialekter till ett par som passade honom bättre. Sist av allt, själva romanen undantagen, följde en lång, inläst nyckel till någon av de tidigare nämnda dialekterna samt en liten ordlista som säkert hade varit behändig att ha om saken varit tryckt; inläst var det inget vidare.

Resultatet av allt hårt arbete blev slutligen detta: Jag kunde omöjligt förstå vad huvudpersonerna sa till varandra. Så jag fick stänga av.

Vem är närig?

Hur ofta har du stött på ordet närig i svensk litteratur? Jag har gjort det två gånger. Första gången i Daniel Sjölins Värdlens sista roman (2007) där han gör en poäng av att närig är ett ord som man kan känna till om man är intellektuell. Imorse träffade jag på ordet för andra gången i det första kapitlet i den första delen, Analfabeten (1951), av Ivar Lo-Johanssons självbiografiska romanserie. Kanske var det där Sjölin såg det för första gången?