Regnet regnar. Varför då?

Vad är det som gör några av Anna-Clara Tidholms böcker så fascinerande för små barn? Jag tänker mig att det utöver de färgglada och lagom avancerade illustrationerna är versmåttet: treradig, trokéisk, katalektisk fyrtakt för att ta Varför då? (1994) som exempel. Med reservation för konstiga radbrytningar, naturligtvis.

Sedan är det ju kul för barn att ställa frågor, och "Varför då" är kanske den bästa frågan av de alla. Viktigt då att ge akt på vilka svar man ger så att det inte blir mer fel än nödvändigt. Jag kan framför mig se radikalfeministerna gå i taket över den spetsiga avslutningen: "Mamma dukar. Varför då? Inte fråga! Måste äta!" men det är inte vad som upprör undertecknad. Tag istället avsnittet om vattnets kretslopp i naturen:

Regnet regnar

Varför då?

Varför?

För att allting ska

blötas ner och växa bra

Förklaringen är naturligtvis helt bakvänd. Regnet regnar inte för att saker ska växa bra. Det är inte ens så att saker och ting växer bra för att det råkar regna ibland. Regnet regnar på grund av hur vattnets egenskaper manifesteras vid olika temperaturer och andra fysikaliska betingelser – och saker växer bra för att de olika arterna har utvecklats i en miljö där det regnar.

Barn brukar själva se viljor och agenter i allt som sker. De behöver knappast någon hjälp från oss vuxna för att klara den saken. Och inte vore det väl ett omöjligt företag att göra en korrekt beskrivning av verkligheten, ens på vers?

Att läsa böcker på iPad

Det var inte främst för att läsa e-böcker som jag skaffade mig en iPad på Blocket. Vad den exakta anledningen var är oklart. Att läsa böcker har ändå blivit ett av de främsta användningsområdena. Därför kommer här en längre utläggning om hur det egentligen är.

Trötta ögon?

Att läsa böcker på en iPad har sina olika för- och nackdelar, men på det hela taget går det alldeles utmärkt. Min största farhåga var att ögonen skulle bli väldigt trötta av att "läsa på en skärm", men så är det alls inte. Att luta sig tillbaka i en soffa med en iPad kan inte jämföras med att sitta framför en dator vid ett skrivbord eller ens med en laptop i knät, trots att tekniken i bildskärmen är densamma. Jag misstänker att man känner sig trött i ögonen av andra saker än just skärmen när man läser på en dator – felaktig sittställning, störande omgivning eller annat. Med iPad upplever jag inte problemet överhuvudtaget, ens efter flera timmars ihållande läsning.

Upplösningen på iPad är god om än inte världsledande – såsom på nya iPhone 4. Tittar man nära kan man se pixlarna, och text på skärmen är inte lika skarp som i en vältryckt bok. Typerna är dock kantutjämnade precis som på en vanlig Mac vilket gör läsupplevelsen helt godtagbar ur den synpunkten. (Det ryktas för övrigt att en ny iPad kommer att släppas till våren 2011 med 7 tums skärm istället för 11 men med bibehållet antal pixlar och därmed högre upplösning. Den som lever får se.)

En iPad är inte alldeles fjäderlätt – Wi-fi-modellen väger 680 gram. Att hålla den uppe utan stöd i knät blir snart tröttsamt för armarna. Men man ska inte glömma att även tryckta böcker kan väga så mycket och mer därtill. Dessutom har iPad en annan stor fördel gentemot den tryckta boken: den slår inte igen sig själv. Man behöver inte hålla den med något visst grepp för att sidorna inte ska bläddra iväg av sig själva och man behöver bara lätt nudda skärmen för att vända blad. Det gör att iPad, trots sin tyngd, ofta känns smidigare att hålla än en tryckt bok, och att antalet sätt att faktiskt stödja den är mycket stort. (Amazons e-boksläsare Kindle DX har förstås också dessa fördelar, samtidigt som den är avsevärt mycket lättare än en iPad.)

Inte utomhus, men inomhus

Det finns ett sammanhang där iPad kommer till korta gentemot sina konkurrenter (antar jag, jag har inte provat dem) och den tryckta boken: i direkt solsken. Då är det i stort sett hopplöst att se någonting även om man drar upp ljusstyrkan på max. Även om solen inte lyser direkt på skärmen kan det vara svårt att läsa utomhus på grund av alla reflexer i skärmglaset.

I mer kontrollerade miljöer däremot, såsom inomhus, är det inga som helst problem att använda skärmen. Ljusstyrkan anpassas automatiskt efter omgivningen eller manuellt för den som så önskar. (Den manuella funktionen kommer att bli ännu mer lättillgänglig från november då iOS 4.2 lanseras, om man ska lita på cirkulerande rykten.) Faktum är att den bakgrundsbelysta skärmen är en stor fördel: att inte behöva rikta in en bra läslampa precis rätt öppnar för många nya ställen att sitta och läsa. Texten är alltid perfekt belyst i alla lägen. En oväntad men härlig konsekvens av det är möjligheten att ligga och läsa i ett alldeles mörkt rum – till exempel när någon annan sover bredvid – utan att behöva störa med ljuset från en lampa. I bokapplikationerna kan ljusstyrkan sänkas så lågt att det blir behagligt för ögonen i mörkret. (Det blir också lite speciellt när det svaga ljuset från skärmen tar kål på allt perifert mörkerseende och det också är alldeles tyst runtomkring. Bara texten kräver uppmärksamhet.)

Program och utbud

Det finns ett flertal program eller "appar" att välja mellan för att läsa böcker på iPad. De allra flesta är gratis. De två vanligaste är Apples iBooks och Amazons Kindle.

iBooks är det snyggaste och mest användarvänliga programmet. Den stora nackdelen är att iBooks Store, som är en del av programmet, ännu inte är lanserad i skarpt läge i Sverige. Det betyder att man inte kan köpa några nya böcker där. Däremot finns massor av klassiker på både svenska och engelska att ladda ner alldeles gratis, och jag utgår ifrån att butiken kommer att öppnas i Sverige på sikt, till exempel när iPad officiellt lanseras här. Men säker kan man aldrig vara.

Den som vill köpa böcker kan då istället vända sig till programmet Kindle och Amazons Kindle Store där utbudet är stort – om än amerikanskt. Man köper och betalar för en bok med ett par klick. Sedan kan man också läsa boken på alla Kindleapparater man förfogar över. Liksom iBooks kan Kindle synkronisera bokmärken, markeringar och kommentarer automatiskt mellan alla enheter man använder.

iBooks läser e-boksformatet e-pub som sägs vara ett av de vanligaste. Men den läser också pdf-filer, och det finns gratis program såsom Calibre att ladda ner för att konvertera från ett format till ett annat. Huruvida e-böcker inköpta i svenska nätbokhandlar såsom AdLibris eller Bokus går att lägga in i en iPad vet jag inte, eftersom jag inte har försökt. Men jag anar att det inte ska vara omöjligt. Det går till exempel, även om det innebär en hel del jobb varav visst eventuellt en bit utanför lagen, att lägga in e-böcker lånade via biblioteket på sin iPad.

Jag är dock övertygad om att situationen kommer att förbättras ganska snart. När iPad lanseras i Sverige kommer rimligen iBooks Store att göra det också. AdLibris och Bokus kommer förmodligen att släppa egna appar, som de redan har gjort till iPhone. Det kommer att dröja innan man kan få tag på vad som helst som e-bok, men redan nu kan man få in rikliga mängder god läsning i sin iPad.

Funktioner

Utöver att vända blad har e-boksapplikationerna några trevliga funktioner. Bokmärken – så många man vill, var man vill, och som aldrig ramlar ur – liksom markeringar med "överstrykningspenna" och kommentarer i marginalen finns i både iBooks och Kindle. Som tidigare nämnts kan dessa synkroniseras trådlöst och automatiskt mellan alla enheter man använder, och dessutom lagras centralt. Det betyder att om du skulle tappa bort din iPad behöver du inte förlora dina anteckningar. I Kindle kan man dessutom få se vilka passager i en viss bok som många olika läsare har valt att markera. Det är lite roligt. Man kan också se sina egna markeringar och kommentarer i en samlad förteckning, vilket betyder att man inte behöver "bläddra" hit och dit för att hitta dem.

För övrigt kan man välja om bakgrunden ska vara vit/grå, gul/beige eller rentav svart (med vit text på). Textstorleken kan ändras till önskad storlek, och i iBooks även typsnittet. Ett minus är för närvarande att typsnittsinställningarna alltid gäller för hela biblioteket, och inte per boktitel. Det hoppas jag man ändrar på i framtiden.

I både iBooks och Kindle ingår omfattande ordböcker (endast på engelska än så länge, och så lär det nog också förbli). Det gör det fantastiskt enkelt att slå upp ett ord man inte förstår – det räcker helt enkelt med att ta på det. Finns ingen tillfredsställande definition av begreppet kan man gå vidare direkt till Wikipedia. Att söka på ord eller textsträngar i texten är naturligtvis möjligt, men har sällan kommit till användning för min del.

Vända blad

Det är ju ändå något särskilt med att vända blad i en pappersbok och se sidnumren ständigt öka och bokens tyngd sakta förpassas från höger till vänster sida. Hur fungerar det på en iPad? Inte riktigt likadant, men heller inte avsevärt sämre. iBooks räknar helt enkelt ut antalet boksidor för de valda typsnittsinställningarna och sidnummer anges på varje sida. Genom att nudda skärmen kan man också med en markör på en "progressionslinje" se hur långt man har kommit i boken. Där står också hur många sidor som återstår i pågående kapitel – en särskilt trevlig funktion. Hur många gånger har man inte suttit och bläddrat fram för att se när kapitlet egentligen tänker ta slut?

Kindleapplikationen löser saken på ett annat sätt. Den räknar inte sidnummer utan "positioner" som inte påverkas av hur stor texten är. Varje position tycks omfatta ett fixt antal ord eller tecken. Programmet anger också i procent hur långt man kommit i boken. Ingen av lösningarna är särskilt dålig, även om jag personligen föredrar iBooks.

Typografi och bilder

Typografernas fackförbund ser kanske en tynande tillvaro i antågande – och det är ju sorgligt. En boksida ska inte bara vara fylld med ett gott innehåll, den ska också vara vacker att se på, precis om en maträtt! I e-boken väljer man ju ofta sitt eget typsnitt och sin egen textstorlek. Ofta blir det mindre text på en skärm än på en gängse tryckt boksida. Algoritmerna för radbrytning och marginaljustering fungerar ofta halvdant, vilket ibland kan leda till brutala mellanrum mellan orden. Några algoritmer för avstavning har jag inte sett skymten av. Men på det hela taget har de här bristerna påverkat min läsning mindre än jag kunde ana. Oftast finns också möjligheten att helt enkelt vänsterjustera texten.

En del böcker innehåller illustrationer. De dyker förstås upp även i e-upplagorna, där man både kan se dem och förstora dem. I de exempel jag sett hittills tycks dock förlagen ha underskattat kravet på upplösning: bilderna har varit små och grumliga. Bättring i framtiden, kan man hoppas. Att placera bilden snyggt i förhållande till texten tycks ännu inte vara möjligt – bilden dyker upp på en viss position och därefter fortsätter texten. Då ska man förstås minnas att bilder kan hamna underligt även i tryckta böcker, just på grund av den begränsning de fysiska boksidorna innebär.

Den som läser sina böcker i pdf-format slipper förstås de här problemen – sidorna är ändamålsenligt typsatta och bilderna placerade precis där de ska vara. Istället går man miste om många andra funktioner som beskrivits ovan.

Slutsats

Jag har aldrig trott att jag skulle vara den första att anamma e-boken, särskilt på grund av den särskilda känslan av en fint inbunden bok, doften av nytryckta boksidor eller bara den härliga känslan av ett hem fyllt av böcker. Men efter några månader med iPad känns vanliga pappersböcker tröttsamt förlegade. De värden som går förlorade i "digitaliseringen" ersätts av andra, annorlunda men inte nödvändigtvis sämre värden. Och någonstans i diskussionen måste man tillstå att böckernas innehåll faktiskt är det viktigaste.

Slutligen är e-boksläsaren bara en liten, liten del av allt man kan ha en iPad till, och antalet användningsområden ökar med varje ny idé som realiseras – det är mer än man kan säga om konkurrerande läsplattor. Exempelvis säger rykten att en standardiserad plattform för tidningar och tidskrifter kan vara på väg. Till den som är sugen på en iPad men inte vet om e-boksfunktionen är tillräckligt bra kan jag bara säga: köp. Till den som vill ha en e-boksläsare men inte vet vilken sort skulle jag säga: kolla in andra modeller också, men avfärda inte iPad. Till den som aldrig kan tänka sig att överge pappersboken oavsett vad säger jag: ha det så trevligt. Men be inte mig om flytthjälp.

Strindberg och klyftorna

Ur Hemsöborna (1887):

Att dagligen se helgdagsklädda människor, som höllo söndag var dag, spatserade, rodde utan mål, fiskade utan att ta vara på fisken, badade, musicerade, fördrevo tiden, som om inga bekymmer, intet arbete funnes till i världen, detta väckte till en början ingen avund, endast förundran över att livet kunde dana sig så, beundran över mänskor, som förmådde ställa sin tillvaro så angenämt, så lugnt, så rent och fint framför allt, utan att man kunde säga att de gjort andra orätt eller plundrat fattiga.

Så låter det när sommargästerna gör entré på Hemsö – och närbefolkningen får sig utan större ansträngning en rejäl extra inkomst. Klyftor när de fungerar som bäst.

Något är skevt

I Sveriges radio P1 talades det tidigare idag om hur Socialdemokraterna kommer att behöva förändra sin politik för att locka fler väljare. Smaka på den. Förändra sin politik för att locka fler väljare. Något är allvarligt skevt med detta, men sällan hör jag någon påpeka det.

Såhär bör det gå till: De som är medlemmar i Arbetarepartiet Socialdemokraterna bör på sin partistämma enas om vilken politik de står för. Sedan ska de marknadsföra sin politik tillsammans med goda argument för den. Meningsmotståndare ska anmäla avvikande inställning och argumentera för den. Sedan väljer väljarna, och så är det klart. Ska det vara så svårt?

Istället talar man om att förändra sin politik för att få så många väljare som möjligt. Men vilken politik är det som ger flest väljare idag? Uppenbarligen allianspolitik. Ska då Socialdemokraterna föra allianspolitik bara för att bli valda? Valet reduceras till en tävling om åtråvärda positioner för enskilda individer. Den som tycker att partibeteckningen är viktigare än politiken bör sluta med politik och istället ägna sig åt, tja, ligafotboll kanske. Inte vet jag.

På samma sätt blir jag irriterad varje gång jag blir refererad till som "väljare" även när det är år kvar till nästa val. Jag är samhällsmedlem, fram till och efter valdagen.

C. M. Bellman om valet

Att Carl Michael Bellman inte tar större plats här på bloggen är förstås ett sorgligt ämne. Men nu när det har hållits allmänna val i riket, och det på det hela taget tycks ha gått som det har gått, och en bekant för mig har påpekat hur relevansen i Fredmans sång n:o 33 inte är helt ringa är det väl inte mer att göra än att återge den. Håll till godo!

Magistraten uti T**** fiker

At vid Riksda'n vinna få justice;

Hvarje Rådman uti staden skriker,

Jämrar sig nu öfver prejudice.

Man kan tänka saken är också vigtig,

Hela Rådstun pliktig

At ge contra-plan.

Man tror ej at saken snart afstannar;

Rådstun nu förbannar

Hvarje galt i stan.

Saken var den, när Rätten skulle sitta

I en ganska sträng och svår qvestion,

Kom en Sugga fram vid bordet titta,

Satte sig vid Preses sans façon.

Preses steg då up och complimentera,

Sade intet mera

Än gack ut din Fan.

Nej sad' suggan, jag har så bedrifvit

At jag också blifvit

Rådman här i stan.

Till världskapitalismens försvar

I George Orwells 1984 (1949) beskriver Partiet "kapitalisterna" som vore de forna tiders mytologiska vidunder – de var få, de bar cylinderhatt och de förtryckte alla andra. Den totalitära socialismen hade monopol över språkets innehåll liksom allting annat. I Sverige år 2010 likställs kapitalismen ofta med girighet och ondska. Men den förtjänar bättre än så.

Vill man veta varför bör man läsa Johan Norbergs bok Till världskapitalismens försvar (2001). Här har vi en bok som med ett massivt empiriskt underlag och knivskarp argumentation slår hål på de flesta myter som florerar om kapitalismens och globaliseringens skadeverkningar. För det är, tautologiskt uttryckt, på empiri man måste bygga sina erfarenheter. Vilka länder och regionen växer och frodas? Var spirar demokratin, var härskar förtrycket? Vilken är den bästa medicinen om man vill lyfta ett u-land ur misär till västerländsk levnadsstandard? Försvara äganderätten. Försvara frihandeln. Undanröj konstgjorda handelshinder. Med andra ord: bejaka kapitalismen. Dessa till synes enkla nycklar bär demokratisering och ökat välstånd för alla med sig som nödvändiga konsekvenser. Om det görs rätt.

En stat bör skapa lagar och regelverk som låter människor vara människor. Människor vill kunna råda över den egna situationen. Människor vill skörda frukterna av sina egna ansträngningar. Människor vill excellera i det de gör allra bäst. Människor vill engagera och lyfta varandra. Människor är kapitalister. Hur ska man annars förklara den korruption och de svarta marknader som skjuter upp som svampar ur jorden närhelst handelsfriheten är alltför begränsad? Där det finns vinster att hämta kommer vinster att hämtas.

Till världskapitalismens försvar har enligt Wikipedia översatts till 28 språk – och med all rätt. Världskapitalismen är något som behöver försvaras över hela världen. På svenska finns den tillgänglig för priset av en bamse med bröd, eller, för den som så önskar, i elektronisk form alldeles gratis på förlagets hemsida.

Uppdatering: Bra text av Peter Wolodarski om Johan Norberg och Till världskapitalismens försvar ur DN 25 oktober 2003.

Ordkunskap: Vad är en klyfta?

"Det är bättre att alla har det lika uselt än att människor har det olika bra."

I den nyligen avslutade valrörelsen har några ord figurerat oftare än andra. Från rödgrönt håll har ordet 'klyftor' varit ett av de centrala. Vad ska man säga att ordet betyder?

När de rödgröna nu gick till val på att "minska klyftorna" i samhället (och Alliansen, om man ska tro t.ex. Aftonbladets ledare, på raka motsatsen) var det ingen som ifrågasatte påståendet att klyftor måste vara något ont – kanske ett nödvändigt ont för de borgerliga, men för vänsterblocket helt visst bara ont.

Men plocka nu två människor slumpmässigt ur Sveriges befolkning, och du kommer att kunna föra i bevis att det finns en klyfta mellan dem, stor eller liten. Ska den bort får den som har det bättre ställt helt enkelt överföra halva skillnaden av välståndet till den andra. Att vilja eliminera klyftor är ju att önska att alla hade det exakt lika gott ställt.

Det innebär i förlängningen att den som någonsin skapar ett mervärde genast måste smeta ut det över hela den svenska befolkningen för att ingen klyfta plötsligt ska uppstå. Det blir ett mervärde åt var och en av rent homeopatiska proportioner – enklare att helt enkelt låta bli.

Företagande i ordets vidaste bemärkelse – att taga sig något före – är det som skapar värden, förädlar och omvandlar. Klyftorna i samhället behövs av den enkla anledningen att det behövs drivkrafter för människor att taga sig saker före, att skapa mervärden. Tydliga, konkreta mervärden – inte mervärden som dunstar bort i frenetisk fördelningspolitik. Ju mer som skapas desto mer finns det också som kan komma andra människor till del.

Jag väntade i en hel valrörelse på att få höra någon säga det. Jan Björklund kom hyggligt nära i en replik i slutdebatten i SVT, och heder åt honom för det – men det kom sent och var fort förbi. Att utmana vänsterblockets språk- och begreppsbruk bör göras till ett av Alliansens huvudnummer fram till nästa val.

Print? No demand.

För ett och ett halvt år sedan skrev jag ett uppskattande inlägg om Print on Demand-maskinen Espresso Book Machine och allt jag trodde den skulle göra för bokbranschen. Vilka bristande visioner man hade på den tiden.

Nu, när jag plöjt igenom mina första e-böcker är det bara att konstatera: den tryckta bokens världsherravälde har brutits. Visst finns det pappersböcker kvar, och nog ska de få finnas. Men många av pappersbokens nackdelar har varit så självklara delar av vår vardag att vi glömt att de skulle gå att åtgärda.

Har du till exempel flyttat någon gång? Minns du hur få hyllmeter som går ner i en flyttkartong innan den blir för tung för att lyfta? Minns du hur många flyttkartonger som därför gick åt till böcker? Två–tre av de där kartongerna har de flesta redan rationaliserat bort till förmån för e-boken: Det blir allt onödigare att ha en stor, dyrbar, tryckt encyklopedi hemma. Tjänsten NE.se på nätet är billigare, smidigare och alltid uppdaterad. Och för de flesta behoven räcker Wikipedia. Böcker är vackra, säger någon. Men även andra saker är vackra. Alltför få andra vackra saker får plats hemma på grund av alla böcker.

Tryckta böcker kommer att finnas kvar på samma sätt som den manuella växellådan – en annan teknik från en annan tid som i vissa situationer gör det roligare att köra bil. Några kommer att vägra att någonsin överge den. På samma sätt kommer det att gå för CD-skivan, DVD-skivan och alla andra tryckta stycksaker. Att skicka information med lastbil – det är ju så 1900-tal.

Samtidigt behövs det en fungerande marknad för redaktionellt material. Den förlagsproducerade boken, skrev jag i det ovan nämnda inlägget, är litteraturens egen motsvarighet till peer review. När vem som helst kan publicera vilken smörja som helst behövs det en marknad där konsumenten kan skilja ut det välgjorda från det taffliga. "I believe that people are willing to pay for content", sa Apples VD Steve Jobs vid ett tillfälle. Jag tror han har rätt.

Böcker blir inte sämre på en läsplatta.

Nomad

Det blev ingen ljudbok för mig när Hirsi Alis Nomad (2010) skulle läsas. Mp3-versionen kunde tydligen inte säljas till Europa, av outgrundliga anledningar. (Samma sak gällde för Hitchens memoarer, men hans ljuva röst ville jag verkligen inte gå miste om; de 15 CD-skivorna fick helt sonika skickas med flyg över Atlanten för att sedan matas in i iTunes-biblioteket en efter en efter en… hej globalisering.)

Ayaan Hirsi Ali kunde å sin sida smidigt införskaffas från Amazon.com i Kindle-version och leveras direkt till min älskade iPad. Och nu är den läst.

Sammanfattningsvis är det en välskriven bok med ett angeläget innehåll – men något spretig i disposition och engagemang. Det är när Hirsi Ali beskriver förhållandena under sin egen uppväxt och när hon diskuterar kvinnoförtryck och hedersrelaterat våld som det gnistrar till som mest. De passagerna sammantagna gör boken bortom tvekan läsvärd.

Den föregående boken, En fri röst (Infidel, 2006), erbjöd gastkramande, skrämmande och fascinerande läsning tydligt disponerad efter livets kronologi. Nomad blandar tillbakablickar och uppföljningar med ideologiska och politiska resonemang på ett sätt som snarast liknar en essäsamling. (Essä- och artikelsamlingen Kräv er rätt! Om kvinnor, islam och en bättre värld (2005) utgör också god läsning.)

Fortsätt att följa Ayaan Hirsi Alis göranden och havanden – och stöd gärna hennes organisation, The AHA Foundation. Det arbete hon utför är viktigt.

Att bränna böcker

Det ser förstås inte bra ut att bränna böcker. Inte heller vill någon bära Charlie Chaplins mustasch längre, eller döpa sina söner till Adolf. Men nog är det en stor skillnad mellan ett bokbål administrerat av en regering eller diktator och en privatperson som väljer att elda upp sina egna ägodelar som i fallet pastor Terry Jones i Florida.

Vid sidan av dessa obehagliga konnotationer är bokbränning en symbolhandling som inte kan dömas efter den faktiska handlingen utan efter vad den symboliserar. Att förstöra egen egendom – böcker som förvisso är fullt läsbara – är inget brott. Det finns gott om koraner i världen. Och tänk på alla de pallar med böcker som förlagen skickar till destruering för att de inte går att sälja.

Det mest slående i symbolhandlingen bokbränning är antiintellektualismen. Att helt sonika elda upp andra människors tankar och idéer – det må man uppröras av. I fallet Koranen, vars innehåll i sig kan tolkas som rent antiintellektuellt, hamnar man kanske på status quo.

Man kan också uppröras över pastor Jones uppenbara syfte att reta upp muslimer världen över. Varför reta upp människor, när man kan låta bli? Men här ser vi en upprepning av resonemanget med Muhammedkarikatyrerna. Den korrekta frågan att ställa är: Varför ta anstöt, när man kan låta bli? Den riktiga anledningen till att inte reta upp muslimer världen över är det faktiska, reella hotet om våld. Självcensur under hot om våld är den stora katastrofen i ett fritt samhälle.

Christer Sturmark jämför i en kort bloggpost pastor Jones med talibanerna. Men talibanerna sysslar inte med symbolhandlingar. De sysslar med förtryck av civilbefolkningen genom hot om och genomförande av dödligt våld. Sprängningen av Buddhastatyerna i Bamiyan, som inte saknade symbolvärde, var samtidigt världsarvsvandalism av ett i modern tid icke skådat mått.

Symbolhandlingar är symbolhandlingar och våld är våld. Man kan inte reagera på det ena med det andra. Låt pastor Jones bränna koraner och tantsnusk och Twilight och Charles Darwin på sin bakgård. Men acceptera inte att vissa människor ständigt hotar att hämnas symbolhandlingar med våld.

Bonus: Johan Glans om symbolhandlingar.

I väntans tider

Vi väntar nu med spänning på två självbiografier: Christopher Hitchens Hitch-22 och Ayaan Hirsi Alis Nomad, uppföljare till Infidel (2007). Hitchens släpps lös den 2 juni. Nomad finns förvisso redan att få tag på, men inte på svenska (ges enligt uppgift ut av Albert Bonniers förlag i augusti) och inte heller som talbok i något respektabelt format – man måste skeppa den tryckt på en hel bunt CD-skivor från andra sidan Atlanten. Så föråldrat. Båda böckerna är för övrigt inlästa av sina respektive författare och genren är alldeles utmärkt för mediet. Så fort de dyker upp på iTunes köper jag dem.

Under tiden kan det vara värt att skänka en tanke åt Lars Vilks och alla hans tusen sinom tusen kompisar som firade "Everybody Draw Muhammad Day" den 20 maj. Jag deltog också, om än småskaligt, med IT-Muhammed, vilket ju är särskilt lämpligt eftersom Muhammed säkert skulle ha förbjudit Internet om han varit kapabel att förutse det. (Ängeln Gabriel höll ju tyst om det mesta som gällde framtiden.) Här är han i alla fall:

@>:(} – Muhammed med turban,

*~@>:(} – Muhammed med turbomb!

@>:)} – Munter Muhammed…

€[:] – … med lilla Aisha.

Jag kom inte på det själv, naturligtvis, utan har stulit det någonstans ifrån.

Muhammed en masse

Nu när islamistiska yxmän härjar i grannländer och kvasiprovokativa konstnärer får skumma telefonsamtal kan det passa bra med en god källa till samtliga kontroversiella Muhammedkarikatyrer från det gamla numret i Jyllands-Posten – och många därtill. Ja, där finns faktiskt så grova karikatyrer att till och med jag rynkade pannan lite. Hade de föreställt någon verklig person hade de varit riktigt kränkande! Men: hädelse är det offerfria brottet, som de säger, och dessutom har Muhammed naturligtvis avbildats i alla tider. Håll därför till godo med:

Mohammed Image Archive

Glöm för all del inte bort att prenumerera på klipska Jesus and Mo, som efter så många serier fortfarande håller hög kvalité.

Eller varför inte skapa din alldeles egen Muhammedkarikatyr? Gå till Muhammed Dressup och se hur den gamle skojaren ter sig som ortodox jude eller – varför inte? – i skär griskostym.

Kenan Malik på svenska

Nu har Kenan Maliks insiktsfulla bok Från Fatwa till Jihad: Så förändrade Rushdieaffären vår verklighet (From Fatwa to Jihad: The Rushdie Affair and Its Legacy, 2009) kommit på svenska genom Voltaire Publishing. Och vad skrev DN om boken när den kom på engelska? Jo:

Det är bara att hoppas att ”From Fatwa to Jihad” snarast översätts och ges ut på svenska. Det är årets viktigaste debattbok. (Torbjörn Elensky, DN 2009-05-08)

Utöver att beskriva och analysera Rushdieaffären från början till slut hjälper boken nämligen till att påvisa de problematiska sidorna av begreppet mångkultur, och det en viktig sak (min tolkning, inte nödvändigtvis Torbjörns).

På slutet tycks Malik emellertid nästan med flit missförstå Sam Harris lysande bok The End of Faith – Religion, Terror and the Future of Reason (2004) som jag råkade läsa alldeles innan. Det gav en lite bitter eftersmak, men inte värre än så. Det finns alltså ingen anledning att inte läsa den här boken.

Smäda en profet

Ner i brevlådan har nyligen ramlat Sherry Jones nya roman Medinas juvel (2009), utgiven både tryckt och inspelad på det lilla ljudboksförlaget Earbooks. Jag har inte hunnit läsa den ännu och vet inte om jag kommer att tycka om den. Av någon anledning förväntar jag mig en halvsliskig kärlekshistoria i ökenmiljö.

Den föraningen må nu besannas eller inte. Boken må vara usel eller underbar. Oavsett vilket hoppas jag att även du vill hjälpa till att göra Medinas juvel till en försäljningssuccé. Det amerikanska förlaget Random House beslutade att dumpa boken efter att någon fått idén att någon eller annan skulle kunna bli kränkt av innehållet i den, eftersom det rör en av profetens tolv fruar, och sannolikt också profeten själv.

Köp boken. Och läs den gärna, för all del. Men köp den först. Gör den till en succé så att fler böcker som den följer. Låt det höra till vardagen att man fabulerar kring, diskuterar och ifrågasätter egna och andras idéer, ideologier och – naturligtvis – religioner. Låt alla som är så funtade inse att det inte längre är gångbart att känna sig kränkt för att någon inte håller samma saker för heliga som de, och låt dem också inse att impulsen att sätta eld på böcker, flaggor, ambassader eller andra människor är det enda de behöver förtrycka. Gör det till en vana att smäda minst en profet om dagen.

Jag ska inte vara sämre själv. Jag vill härmed låta det bli känt att det är min bestämda uppfattning att:

• Moses är påhittad från början till slut liksom hela Israels utvandring från Egypten, att
• Jesus mamma inte var jungfru utan en stackars obildad kvinna som försökte ta sig ur en svår knipa med en vit lögn, samt att
• den så kallade profeten Muhammed var en simpel bedragare och opportunist – i bästa fall.

Må allsmäktiga krafter bestraffa mig med blixtar och pest om ovanstående är så fruktansvärt att hävda; må alla små människor på jorden i enlighet med sekulär, nationell lag låta bli.

Amen.

Skön litteratur

Läsningen går i vågor. Ena veckan läser jag Vergilius och Dante så hjärtans gärna, nästa dag sitter jag hellre framför teven och tittar på Idol eller spelar Wii. Ibland vill jag se på mycket bra film, ofta vill jag se på mycket dålig film.

På sistone har skönlitteraturen fått ge vika för populärvetenskapen, polemiken och biografierna: Sam Harris, Simon Singh, Kenan Malik och – för närvarande – Ayaan Hirsi Ali. Sådana författare får mig att ställa frågan som jag brukar lägga i munnen på hypotetiska kulturförnekare alldeles på allvar: Varför ska man läsa sådant som är påhittat?

Det finns goda svar på den frågan, och tids nog hittar de fram till mig. Till dess läser jag Ayaan Hirsi Ali, och rekommenderar dig att göra detsamma – verkligen.