måndag 18 maj 2009

En gudlös roman

Man ska inte sticka under stol med att Eyvind Johnsons Strändernas svall (1946) är en riktigt svulstig, känslosam, välskriven, rafflande och finlitterär kalasroman. Men det finns någonting med den som är irriterande oklart: romanen själv. Varför ska den finnas?

När Wolfgang Petersen regisserade Troja (2004), mer eller mindre löst baserad på Iliaden och delar av Odysséen, var den största bristen faktiskt inte att Brad Pitt fick rollen som Achillevs – trots att han bara är hälften så lång som han hade behövt vara. Den största bristen var avgudifieringen av berättelsen. Flera år tidigare hade Peter Jackson med Sagan om ringen (2001) satt en ny ribba för vad filmeffekter förväntas kunna göra. Läs om Iliaden med det i åtanke och häpna över hur storslaget filmiska många av scenerna är och hur fantastiskt mäktiga de skulle göra sig på vita duken – om bara gudarna hade fått vara med. Och ändå är det bara en liten, liten del av den roll de spelar. De är drivkraften bakom krigets och hela världens början, förlopp och slut, i stort som smått. Hela mytologin vilar på deras axlar.

Åter till Johnson och Strändernas svall. Hela projektet är en avgudifiering av gudarna såväl som människorna. "Naturliga" förklaringar ges allt som händer: gudars direkta ingripanden avgfärdas som drömmar eller dåliga minnen. Odyssevs skruvar medvetet till sina äventyr när han återberättar dem för publiken på Skheria. Han är rädd att de ska tröttna annars. När Johnson förstör en av Odysséens allra vackraste scener – scenen då Odyssevs faller i gråt när kung Alkinoos skald besjunger hjältarna i Troja – då blir jag faktiskt sur.

N.B. Det finns många sätt att stava till Achillevs och Odyssevs. Jag väljer att härma Ingvar Björkeson eftersom han är en av mina idoler.

1 kommentar:

  1. Hej, ville bara säga att det är kul att du gillar bloggen!

    SvaraRadera