En förlupen kula

Augustin Erbas debutroman Ensamhetens broar (2009) har fått ganska många recensioner, alltifrån ljummet optimistiska till övertygat positiva. Den som vill ha några sköna spoilers kan roa sig med att läsa dem alla. Själv ska jag försöka att tillföra något litet ytterligare.

En kula far genom luften redan på bokens omslag, och sedan återigen direkt i prologen. Den hamnar naturligtvis fel, men kanske på fler sätt än det var tänkt. Jag fick nämligen det starka intrycket att den där kulan skulle vara upprinnelsen till händelserna i boken – och det är den väl, om man tänker på de 20 tröstlösa år som boken inte innehåller. Men under själva läsningen blir den retsamt hängande i luften.

Det är förstås meningen. Den ska bygga upp spänningen; jag förstår det. Men med min förutfattade mening halkade jag olyckligt snett i läsningen och väntade bara på att upptakten skulle leda fram till att kulan avfyrades så att berättelsen kunde komma igång. Så tokigt det kan bli. Boken handlade nämligen om en massa andra saker. När kulan väl kom iväg hade jag nästan tröttnat på den och boken var så gott som slut.

Det blir alltså rådet till alla presumtiva Ensamhetens broar-läsare: sitt inte och vänta på den där kulan. Den kommer tids nog. Läs romanen istället, sådan som den är. (Det här är alltså ingen spoiler, utan dess motsats! Vad det nu kan kallas.) Till Erba, som enligt SvB:s sommarkatalog jobbar på ytterligare två delar till en tänkt triptyk (hm!), och som eventuellt googlar på sig själv oftare nu än förr, kan jag bara ge rådet att tänka lite på oss som bygger våra förväntningar på det rent förutsägbara.

För övrigt gissar jag att Erbas favoritskiljetecken är semikolon och att hans favoritansiktsuttryck är dystert bekymrad.