onsdag 22 april 2009

Den där Müller

Visst har hon hyllats av många, Herta Müller. Delvis på grund av den fantastiska, speciella rumänskinfluerade tyskan som av förklarliga skäl inte finns med i översättningen av Hjärtdjur (1994). Så vad återstår?

En kuslig stämning av övervakning, framför allt. Huvudpersonen kastar bort nyckeln till sin koffert för att den helt enkelt inte gör någon skillnad. Hemliga koder i brev. Hårstrån i kuverten som ska avslöja att brevet inte blivit läst. Men polisen har sitt eget lager med hårstrån.

Ändå blir jag inte betagen av Müllers roman. Jag finner den, hör och häpna, alltför utpräglat litterär. Det är bildspråket som har slagit sådan knut på sig självt att jag inte vet vad bilderna ska likna. Det är plattheten i karaktärerna som gör att jag efter 200 sidor fortfarande inte vet skillnaden mellan Edgar, Georg och Kurt – trots att karaktärerna inte är så många fler.

Och dessutom: I en parallell läsning av Milan Kunderas Skrattets och glömskans bok (1978) skapas samma obehagliga känsla i en rad noveller men med sådan fulländad berättarkonst att Herta Müller framstår som rent pretentiös.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar