"Man vill bli älskad, i brist därpå så sjuuukt jävla full."

Ja, visst är det ett gissel att somliga kollektivtrafiksresenärer envisas med att prata med andra människor när vi vanliga bara vill sitta i lugn och ro och läsa. Jag klarar inte att stänga ute en genomträngande röst och ju mer korkat den pratar desto svårare är det.

Lösningen har visat sig vara in ear-hörlurar och musik. Det släcker ut de flesta andra ljud. Men på musiken ställs många krav. Den får absolut inte innehålla sång. Den får inte vara tjatig så att man tröttnar på den. Den får inte innehålla allför tydliga melodislingor som fångar uppmärksamheten. Den får inte vara för lågmäld men heller inte för skränig.

Den ultimata läsmusiken är således Keith Jarretts improviserade pianokonserter. Konserten i Köln från 1975 rekommenderas särskilt.

Det enda gissel som återstår är att musiken tycks ta smak av litteraturen. Så kan jag knappt använda Kölnkonserten längre utan att komma att tänka på de starkaste scenerna i Salman Rushdies Clownen Shalimar (2005) oavsett vad jag läser. Extranumret från konserten i Tokyo 1976 kommer jag alltid att förknippa med Haruki Murakamis Kafka på stranden (2002).