Hur ofta har du stött på ordet närig i svensk litteratur? Jag har gjort det två gånger. Första gången i Daniel Sjölins Värdlens sista roman (2007) där han gör en poäng av att närig är ett ord som man kan känna till om man är intellektuell. Imorse träffade jag på ordet för andra gången i det första kapitlet i den första delen, Analfabeten (1951), av Ivar Lo-Johanssons självbiografiska romanserie. Kanske var det där Sjölin såg det för första gången?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar