
Vid sidan av dessa obehagliga konnotationer är bokbränning en symbolhandling som inte kan dömas efter den faktiska handlingen utan efter vad den symboliserar. Att förstöra egen egendom – böcker som förvisso är fullt läsbara – är inget brott. Det finns gott om koraner i världen. Och tänk på alla de pallar med böcker som förlagen skickar till destruering för att de inte går att sälja.
Det mest slående i symbolhandlingen bokbränning är antiintellektualismen. Att helt sonika elda upp andra människors tankar och idéer – det må man uppröras av. I fallet Koranen, vars innehåll i sig kan tolkas som rent antiintellektuellt, hamnar man kanske på status quo.
Man kan också uppröras över pastor Jones uppenbara syfte att reta upp muslimer världen över. Varför reta upp människor, när man kan låta bli? Men här ser vi en upprepning av resonemanget med Muhammedkarikatyrerna. Den korrekta frågan att ställa är: Varför ta anstöt, när man kan låta bli? Den riktiga anledningen till att inte reta upp muslimer världen över är det faktiska, reella hotet om våld. Självcensur under hot om våld är den stora katastrofen i ett fritt samhälle.
Christer Sturmark jämför i en kort bloggpost pastor Jones med talibanerna. Men talibanerna sysslar inte med symbolhandlingar. De sysslar med förtryck av civilbefolkningen genom hot om och genomförande av dödligt våld. Sprängningen av Buddhastatyerna i Bamiyan, som inte saknade symbolvärde, var samtidigt världsarvsvandalism av ett i modern tid icke skådat mått.
Symbolhandlingar är symbolhandlingar och våld är våld. Man kan inte reagera på det ena med det andra. Låt pastor Jones bränna koraner och tantsnusk och Twilight och Charles Darwin på sin bakgård. Men acceptera inte att vissa människor ständigt hotar att hämnas symbolhandlingar med våld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar